The Gothenburg Combo

Reviews

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2017-12-14

Best Albums of the Year!

Seascapess by The Gothenburg Combo is featured as one of the "Best Albums of the year" in DN!


Read more here!

David Härenstam, Opus Magasin, 2017-12-14

"After bathing for hours in the tonal cascades of these wonderful musicians, with the record on repeat, allowing myself to be drawn into the malstream and floating with them over the coral reef there's only one answer" "This album is amazing!"

Briljant duo utforskar världshaven

 

Musikalisk resa med Jules Verne i den klassiska musikens gränsland

 

Hur låter en färd med en havsström? Hur klingar ett korallrev? Döljer det sig ett förlorat musikaliskt rike i de outforskade havsdjupen? Tre frågor som Seriges omtvistat bästa gitarrduo ställer sig på sin nya skiva när de med dödsförakt kastar sig över Jules Vernes roman En Världsomsegling under Havet.

 

En hel skiva med egenkomponerad programmusik? Ett konceptalbum med minimalistisk musik för gitarrduo? Orkar man verkligen med det? Efter att ha badat i timmar i dessa underbara musikers tonkaskader, med skivan på repeat, låtit mig dras med i malströmmen och svävat med dem över korallreven finns bara ett givet svar.

 

Musiken skissar en suddig drömsk bild, tonalt är det sällan utmanande, rytmiskt aldrig särskilt komplext. Tankarna går ibland rent av till popmusikens idiom med pulserande åttondelsbasar och repetitiva fraser och klanger. Och visst, emellanåt kan jag höra min ”inre Segovia” viska bittra negationer om att detta ju inte längre är klassisk musik alls.

 

The Gothenburg Combo själva skulle dock själva knappast bry sig ett spår om detta. Antagligen bara ta det som en komplimang, För duons konstnärliga resa och idé har varit klar som havsvatten sedan starten. Ständigt har de utforskat genregränser och glatt sett vitt skilda musikstilar kollidera mellan deras tolv strängar. Alltid innovativt och alltid med en obändig kärlek till musiken och till gitarrens förmåga till gränslöst uttryck. Jag trycker ner min stock-konservativa sida: Den här skivan är fantastisk!

 

Höjdpunkt: Helheten är höjdpunkten! Sätt på dig ett par bra hörlurar, lägg dig i din säng, blunda och låt dig föras med.


Scanned copy here!

Jan-Erik Zandersson, Universum Noll, 2017-12-14

"This is The Gothenburg Combo's sixth album and they have never explored themselves so thoroughly and with so much sense of wonder as here."

Verne är också inspirationskällan när The Gothenburg Combo spelar sig själva igen på ”Seascapes – 20 000 Leagues Under the Sea” (egen utgivning).

 

Det är alltså En världsomsegling under havet som tjänat som inspiration eller tema, vilket man vill, för den här skivan, där David Hanssons och Thomas Hansys gitarrer går på en egen upptäcktsvärld under ytan, men också under en mer psykologisk yta, där barndom och högläsning av Vernes bok formade en ung Hansson.

 

Det är tänkt som ett sammanhängande verk i tio tablåer ur boken och så fungerar det verkligen, samtidigt som jag tycker det mest spännande är just hur duon skapar musik som tolkar Vernes välskrivna science fiction-äventyr från 1864 på ett eget, personligt sätt, hur de använder små medel, ofta repetetiva, för att skapa stämningar där sinnet ska vindla sig genom havsdjupen.

 

Och kanske har Hansy rätt när han i pressmaterialet säger att det är en skiva om det ständigt föränderliga i tillvaron, för där finns ju också människans näst-näst största skräck: förändring, att något ersätter det invanda, bekväma, att det blir ”utveckling” eller något annat – ett genomgående tema i Vernes författarskap, men som mot slutet av hans liv blev mörkare i tonen och inte längre var lika utvecklingsvänligt när han såg kapitalismens och kommersialismens avgrundsdjupa baksidor, alla de som förlorade för att några få skulle vinna.

 

Det här är The Gothenburg Combos sjätte skiva, om jag räknat rätt, och de har nog aldrig utforskat sig själva så här grundligt och med så mycket sense of wonder i anrättningen. Rekommenderas för en stunds svindel.


Universum Noll

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2017-12-13

"A breathtaking acoustic adventure for two guitars"

För science fictionpionjären Jules Verne utgjorde havsdjupen det stora okända, vilket resulterade i romanen ”En världsomsegling under havet” där kapten Nemo har avsagt sig all kontakt med civilisationen för att med sin ubåt Nautilus leva resten av sitt liv i oceanerna. En utopisk värld där människan är namnlös (”Nemo” betyder ”Ingen”) och är fri att vara ”Mobile in mobilis” (”Rörlig i det rörliga”).

 

När musikkritikern David Toop gav ut sin bok ”Ocean of sound” 1995 var Verne en av hans referenser. För att beskriva hur fantasin kring det motivlöst flödande och riktningslösa allt starkare kom att prägla 1900-talets musik – från sekelskiftets Claude Debussy till 60-talets minimalister som Terry Riley och senare elektroniska genrer som dub, ambient och drum 'n' bass. En musik som enligt Toop är som ett hav, en ”vibrerande salighet” för lyssnaren att försänkas i.

 

Efter att på ett lysande vis ha tonsatt de sju kontinenterna på albumet ”Sketches of the world” (2010) har nu David Hansson och Thomas Hansy i The Gothenburg Combo på ”Seascapes” sänkt sig ner i djupen och tonsatt Vernes roman. En svit av tio ”kapitel” där de översatt denna undervattensvärld med sina magiska ljusfenomen, virvlande strömmar och bottenlösa djup till sina två gitarrer. Och det är ett hisnande akustiskt äventyr de bjuder på. De får det okända att gripa tag i en och drar en med sig. Man snappar efter luft, och ger upp, men blir levande igen på ett förunderligt sätt. I ett oceaniskt element som kanske inte är så främmande ändå.

 

I de två första kapitlen, ”Vanikoro” och ”Kuroshio (the black current)” etableras resans olika slags rörligheter där det mekaniska hos ubåten bryts mot det organiska hos oceanen. Ett samspel som, med inspiration av kanske just Terry Rileys minimalism, föder lusten att ge sig hän, att bli ett med oceanens egna krafter. Därefter stillnar det samtidigt som rymden vidgas i ”The Red Sea” innan det är dags för ”Birds of paradise” och det sällsamma besöket på en ö bebodd av smaragdgröna paradisfåglar.

 

I ”A lost continent”, ”Maelstrom” och ”Lost in a heavy sleep” sker de verkliga nedstigningarna där musiken bygger på olika lager av klangskikt och samtidigt rör sig i olika hastigheter. Omtumlande och stundtals skrämmande innan den fridfullt förföriska skönheten i ”The coral realm” öppnar upp en undervattensvärld att för alltid vila i. Kaptens Nemos yttersta längtan.

 

I ”The last word of Captain Nemo” låter The Gothenburg Combo” honom ta farväl med scenen i slutet då han hänryckt och helt avstängd från världen spelar en ”sorgsen melodi” på sin orgel i en av ubåtens kammare. En melodi som stiger och sjunker med en allt häftigare sprängkraft. Som om den ville föra en bortom alla tänkbara gränser. Det är en urladdning som förlöses i avslutande ”Out there lies true existence” som är en kärleksförklaring till arpeggiot, gitarrens mest typiska figur. Och till den oceaniska vågrörelsen som sådan.

 

Bästa spår: ”The last word of Captain Nemo”


DN

Scanned copy here

Rolf Haglund, Borås Tidning, 2017-11-17

"Uniquely refined in tone colour ... Once again, David Hansson and Thomas Hansy transcend the instrumental boundaries."

Gitarrduon Gothenburg Combos världskarriär har vi följt genom 17 år. Nu är CD nr. 6 här, Seascapes, om Jules Vernes världsomsegling under havet, unikt raffinerad i klangfärg och bilder kring ubåten Nautilus äventyr i havsdjupen. David Hansson och Thomas Hansy i tio egna kompositioner bryter åter instrumentgränserna.


Scanned copy here!

GP, 2017-11-17

"Best right now"

Thomas Hansy och David Hansson använder sina akustiska gitarrer för att måla och mana fram bilder.


Read chart here!

PM Jönsson, GP, 2017-11-10

"Music with an unbeliavable flow."

Soundscapes och Guitarscapes heter två av Gothenburg Combos tidigare skivor. På Seascapes tänker jag även på en annan av gitarrduons skivor: jorden-runt-resan Sketches of the world.

Musiken är en fri fantasi utifrån äventyrsboken och det är en både klanglig och associationsrik resa.

Jag har svårt att slita mig från den långa, samtidigt minimalistiska och komplexa Kuroshio (The black current). Musik med ett osannolikt flöde. Thomas Hansy och David Hansson använder sina akustiska gitarrer för att måla och mana fram bilder och låtarna har en suggestiv känsla utan att förlora skärpa.


GP

Scanned copy

Mats Hallberg, Kulturbloggen, 2017-11-10

"Stunningly beautiful and dynamic"

Den här nyskapande gitarrduon har gått under min radar. Bör påpekas att jag skarpt gillar gitarrmusik. Har live hört storheter som Paco De Lucia, Jon Mc Laughlin, Julian Bream, John Williams (då han ingick i Sky), Scott Henderson, Mike Stern, Al Di Meola; för att nämna några i främsta ledet. Och om jag skulle lista några få namn bland svenskar, blir det spontant Bengan Blomgren, Staffan Astner och Kenny Håkansson Göteborgarna har vunnit prestigefyllt pris – samarbetet med skådespelare, filmare, dansare, författare och DJs – och turnerat världen över. De är kända för att komponera sviter och för att flytta fram, eller rent av upplösa genregränser. Deras grej, vad de behärskar till fulländning, är minimalistisk stämningsmusik. Föga förvånande har de framfört verk av pionjären Terry Riley och medverkade när Steve Reich fick Polarpriset.

David Hansson och Thomas Hansy bildade duon 1999, släpper nu sin sjätte skiva. Naxos som distribuerar deras CD, säger att gitarristerna är influerade av klassisk minimalism, world music, electronica, traditionell afrikansk och latinamerikansk musik, experimentell pop, jazz och klassisk musik. På Seascapes märks i första hand det klassiska (läs spanska) gitarrspelet. Vidare handlar inte komponerandet främst om att göra låtar, utan om att frambringa fantasieggande välljud vars klingande repetitiva sound är själva stommen. För den receptive lyssnaren skapas magi! Det är väldigt visuellt och mycket meditativt.

Jag överväldigas av den självklara skönheten, av en förtätad fast ändå luftig atmosfär. Dock missvisande term, ity att plattan utgår från en bok av Jules Verne vars handling äger rum i havets väldiga djup. Hans sf- roman från 1871 med titeln 20 000 Leagues Under The Sea heter ju i svensk översättning En världsomsegling under havet. Textfragment på engelska bifogas i CD-konvolutet. Albumets tio stycken skulle kunna vara namn på olika kapitel. Musiken är filmisk, vill ordlöst berätta, genom att försätta lyssnaren i ett tillstånd av förundran. Människans framsteg har varit närmast osannolikt och tekniska landvinningarna hisnande. Samtidigt existerar obetvingliga naturkrafter på jorden, exempelvis sammanbindande hav, till stora delar outforskade. Så kan man filosofera vid lyssnandet på en fantastisk produktion. Beträffande skivor på temat Jules Verne, minns jag Rick Wakeman och hans tolkning av Journey To The Centre Of The Earth (1974).

Superbt sömlöst samspel hörs från två sammanlänkade gitarrister, vars fokus inte ligger på det virtuosa handlaget. Kan bli tröttsamt när instrumentalister vill bevisa hur duktiga de är och inte håller tillbaka, ett påstående Al Di Meola emellanåt tyvärr bekräftade i Ystad i somras. Fingerfärdigheten och yrkeskunskapen framgår förstås ändå i försynta förskjutningar med varierade tempon. Musiken är som ett flöde vars ringlande spiralform hittar nya spännande passager och öppningar. Resonansen är ypperlig i en helhet som växlar i intensitet. Med akustiska instrument i dubbel upplaga fördelade på olika arbetsuppgifter, uppstår en förförisk dynamik som förstärks av alldeles lagom friktion.

Efter noggrann genomlyssning i hörlurar associerar jag till Egberto Gismonti, flamenco, Tárrega, Ali Farka Touré, Leo Kottke, John Renbourn, Mats Bergström, Thomas Almqvist, Lasse Englund, John Williams (exempelvis Cavatina) samt soundtrack av Ennio Morricone, Philip Glass och Ry Cooder.


Kulturbloggen

Jan Gradvall, Di Weekend, 2017-11-03

"Their musical interplay is as meticulously thought out as it is free and intuitive; The guitars assume the role of narrators. Captain Nemo would take his captain cap off!"

Ingen roman har gjort lika stort intryck på mig som Jules Vernes En Världsomsegling Under Havet. Nu har en Göteborgsduo bestående av två virtuoser på akustisk gitarr, David Hansson och Thoams Hansy tolkat denna roman musikaliskt. Hur låter en färd med en havsström? Ett korallrev? En jättebläckfisk? Deras samspel känns lika minutöst genomtänkt som ledigt och intuitivt: gitarrerna antar rollen som berättarröster. Kapten Nemo skulle lyfta på sin kaptensmössa. Alla stycken framförs live och är mixade av Åke Linton, känd som "den fjärde medlemmen" i Esbjörn Svensson Trio. Även gitarrerna de spelar på är handbyggda av svenskar, Thomas Fredholm och Per Hallgren. Träet sjunger.


Scanned copy here!

Tobias Magnusson, Fria Tidningen, 2017-11-01

"With amazing musical interaction, Hansson and Hansy create an endlessly fascinating journey. They make music to be listened to with eyes closed."

 

Gitarrduon The Gothenburg Combo gör en musikalisk läsning av Jules Vernes En världsomsegling under havet. En fascinerande resa, skriver Tobias Magnusson.

 

Jules Vernes klassiska romaner hittar ständigt nya beundrare. Hans historier om månresor, världsomseglingar och ballongfärder får oss att drömma om en mer spännande tillvaro. Fascinerande är det att Vernes romaner var skrivbordsprodukter som skrevs utan egna erfarenheter av äventyrliga strapatser.

 

Något mer resvana har David Hansson och Thomas Hansy i den internationellt hyllade gitarrduon The Gothenburg Combo. Till skillnad från Jules Verne hämtar de ofta inspiration från turnéer utomlands. Under en omfattande USA-turné växte albumet Guitarscapes fram ur deras upplevelser av olika amerikanska landskap. Och innan dess gjorde de ”tonmålningar” av jordens sju kontinenter på albumet Sketches Of The World.

 

Nya skivan är en musikalisk tolkning av Jules Vernes En världsomsegling under havet, där de vill tonsätta hur en färd med en havsström låter, hur det känns att bli neddragen i Malströmmen, och hur ett korallrev klingar.

 

Med fantastiskt samspel skapar Hansson och Hansy en oupphörligt fascinerande resa. De gör musik att lyssna till med ögonen stängda. Psykedelisk musik på så vis att den genererar bilder och rörelser under lyssningen. Inspirationen kommer till viss del från minimalister som Steve Reich och Terry Riley. Albumet Guitarscapes innehåller för övrigt en unik inspelning av Rileys In C, den första som spelats in med enbart akustiska gitarrer.

 

The Gothenburg Combo låter aldrig uttrycket bli statiskt då duons böljande spel är kongenialt med havstematiken. Ingen våg är den andra lik.

 

Det rytmiska fingerspelet i The Coral Realm fångar ögonblicket när vågorna slår upp mot klipporna i en kaskad av vattendroppar som skimrar i motljuset. I mer suggestiva spår, som Maelstrom och Lost In Heavy Sleep, blir klangerna dovare när ytläget bryts för att följa med den melankoliska sökaren Kapten Nemo på sin jakt efter friheten i havets mörker.


Fria Tidningen

Bo Bjelvehammar, Tidningen Kulturen, 2017-11-04

"...a combination of joy of discovery and at the same time a tribute to the unknown, to a world without borders, one which remains a mystery and which is unexplored". "David Hansson and Thomas Hansy are excellent guides in the oceanic depths, in the little gaps and in-betweens, they are writing their own musical novel and we listeners just have to browse."

 

Vandringar på jorden ger oss dofter, färger och ljud, som finns omkring oss, de finns där, kräver ingen motprestation, men de måste ses och erövras för att upplevas och beröra. Det är annorlunda i havsdjupen, de finns även där, men andas ofta okändhet och ogripbarhet. Det är inte lätt att läsa sångerna i ålgräsens bok, inte till fullo avkoda färgerna i korallreven eller tolka delfinernas språk.

 

Vi vet att de finns, men de är inte öppna för oss, men de är öppna för vår fantasi, vår tillägnad och våra tolkningar.

 

Gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy har tidigare komponerat tonmålningar av jordens sju kontinenter i Sketches of the World och av afrikanska landskap på skivan Guitarscapes, nu reser de neråt, för att skildra världen under havsytan. De har på nytt byggt upp i musikens form Jules Vernes En världsomsegling under havet.

 

I det nya albumet finns en kombination av upptäckarglädje och samtidigt en hyllning till det okända, till en värld utan gränser, som har kvar en myckenhet, som är outforskad. Det går inte att säga något om detta med bestämdhet, det enda förhållningssättet är att treva, att försöka nå någon form av kärna. I detta sökande krävs både en öppenhet och en lyhördhet.

 

Det krävs en rörelse över gränser och genrer; The Gothenburg Combo rör sig från experimentell pop till traditionell konstmusik, från elektronisk musik till traditionell afrikansk musik.

 

David Hansson Och Thomas Hansy är utmärkta guider i de oceaniska djupen, i de små skrymslen och mellanrummen, de skriver sin egen musikbok och vi lyssnare har bara att bläddra på.

 

Under denna säsong turnerar de i Sydamerika, USA, Australien och på Nya Zeeland. De gör också en turné i Sverige tillsammans med historikern och författaren Dick Harrison.


Tidningen Kulturen

Bo Borg, NLT, 2017-07-26

"Gothenburg combo belongs to my absolute favorites, regardless of music genre. Especially, perhaps, when they breath life and sensuality into machine-like minimalism, or especially, perhaps, when they play Swedish Folk Music with a slightly Spanish flavour. Or especially, perhaps, when they play pure virtuoso pieces in a way that turns them into pure music without the slightest touch of display. Or especially, perhaps, when they play some of Bach's Goldberg variations so fine that the audience holds its breath. Or ... "

Wall gav Boye-diker nytt liv

 

Musik/Deklamation

Stola Herrgård

Musik på Slott och Herresäten

Jag hoppas du ligger vaken som jag-en musikalisk hyllning till Karin Boye.

Medverkande: Anita Wall, diktuppläsning, Lina Nyberg, sång, The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy), gitarrer.

Publik: fullsatt.

 

Vad kan man göra med Karin Boyes dikter så här 75 år efter hennes död? De mest kända är ju så hårt slitna, skolrabblade och upprepade i alla möjliga sammanhang. Ett sätt att gjuta liv i dem är att gör som man gjorde på Stola Herrgård i måndags kväll. Man serverade en kulturell ädelpyttipanna med deklamation, jazzsång och extraordinärt gitarrspel. Anknytningen till Karin Boye var flera gånger sökt eller inte alls. Men andra gånger klockrent uppfriskande. Och så ska det förstås vara. En av förra århundradets största poeters texter tål alla gånger att anpassas till olika tiders konstnärsuttryck och temperament. Som all konst värd namnet har dikterna många tolknings- och känslolager. Dramatenskådespelerskan (och så mycket mer) emerita Anita Wall stod för inkännande uppläsningar. Hon inledde med Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye, den med bland annat den fina karaktäristiken: "Mycket mörk och med stora ögon; klädd i resdräkt när hon försvann. Kanske söker hon bortom sekler, dit en spårhund ej vägen fann." Anita Wall läste med olika tonfall och gav på så sätt flera ingångar till dikterna. Bland annat läste hon dikten "Från en stygg flicka" på två sätt. Det ena som en kaxig, kanske lite bitter tjej. Och en från en ledsen flicka som vill vara stygg men bara blir mer sorgsen själv av det. Anita Wall tolkar dikterna på ett nära och kontaktskapande sätt, långt från det i diktsammanhang så vanliga lite högdragna Stina Ekblad-ideomet.

 

Lina Nyberg, en prisad sångerska och kompositör som fick sitt genombrott tillsammans med Esbjörn Svensson Trio. Hon har också ett band tillsammans med sin make, Lidköpingsgrabben Fredrik Ljungkvist. Hon sjöng på i ett jazigt flöde, bland annat Bernt Egerbladhs tonsättning av "Visst gör det ont". Hon hade också skrivit ett fint stycke som Gothenburg Combo inledde konserten med.

 

Gothenburg combo tillhör mina absoluta favoriter oavsett musikkategori. Kanske särskilt när de låter den maskinmässiga minimalismen få liv och sensualitet. Eller kanske särskilt när de ger svensk folkton en lätt spanskklingande accent. Eller kanske särskilt när de spelar rena virtuosstycken så att de bara blir musik utan minsta drag av uppvisning. Eller kanske alldeles särskilt när de spelar några av Bachs goldbergvariationer så fint att publiken håller andan. Eller...

 

En anv många höjdpunkter den här kvällen när man fick maximal synergi av artistsammansättningen var när dikten Stjärnorna tolkades instrumentalt, vokalt och deklamatoriskt. Sådana gånger gör konsten konsten större. Artisterna tackades för em tät och fin kväll med en gåva. Det var den nyutkomna lokalproducerade boken "Ekbladarna på Stola", Lokrantz förlag.

 

Bo Borg


Scanned copy here!

Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning, 2017-03-28

"Two musicians, two guitars, seven continents-and one hundred musical characters."

"Sju kontinenter med hundra gitarrklanger.

 

En gitarr är inte alltid en gitarr. Årets gitarrfestival visar att det kan låta på massor av sätt, varav The Gothenburg Combo fångar in merparten under en enda konsert.

 

När de säger sig spela musik från sju kontinenter ljuger de inte. Även om det inte spelas på Sydpolen kan musik vara inspirerad, och "Antarktis" återger de morsesignaler en fastfrusen polarfarare är nödd att sända. Här blir instrumenten en sorts cittror som läggs i knäet och avger knäppningar, knackningar och glissandon som övergår i en knastrig vals. Systerstycket "Australien" är naturljud; fåglar, insektssurr, djurläten. Roligt och effektfullt.

 

Två gitarrer ger förstås möjligheter till större klang, fler stämmor och melodi-ackompanjemang än en ensam. Ändå är det bara gitarrer och det är imponerande att duon fångar så olika karaktärer och gör så skickliga kompositioner och arrangemang. Afrika fångas i det torra metallbleckljudet som liknar ett tumpianos; Sydamerika genom Cubas häftiga rytmer och sköna sväng. Asien står för festivalens garanterat äldsta musik, den tvåtusenåriga Kinesiska sången "Den lila bambuns melodi". Penatotinsk, drömmande, känslig och spröd ekar den bort genom seklerna.

 

Nordamerika får röst i "Highway One", en tribut till en bilresa längs den vackra Stilla Havskusten, en bubbla mellan hav och berg. Den "hypnotiska" känslan beskriver duon i minimalistisk, upprepande musik, som berättar om billjudets och vägens monotoni och befrielse från alla andra tankar än den sköna naturen. Allt annat är Europa: ett svenskt 1700-talsmedley, en eldig Spansk dans, ett pianointermezzo av Brahms, spelat mjukt och uttrycksfullt i en dräkt som vore det skrivet för gitarr. I Ouvertyren till Barberaren i Sevilla blir det svårt att få fram orkesterns pigghet och energi så det blir istället en version som framhåller det spexiga. Och när David Hansson stämmer ner lägsta strängen för att skapa den rätta discobasen och stålklangen i ett Abba-medley så lyckas det över förväntan-det är så här Abba låter.

 

Elektronik behövs för att ibland sätta lite färg på tonerna, men volymmässigt blev mikrofonljudet för frikostigt för mina öron. Men om Jesse Flowers tog festivalpriset i obesvärad, kristallklar teknik så tar dessa två garanterat samspelsmedaljen. Deras spel för tanken till enäggstvillingar, så där att man misstänker att de har svårt att klara sig utan varandra. Deras skojiga anekdoter bidrar till den höga underhållningsfaktorn. Och återigen-det tycks inte finnas någon ände på vad somliga kan hitta på med två gitarrer."

 

 

 


Read scanned copy here!

Kjell A Johansson, Kristianstadsblabet, 2017-02-13

"... a two hours continuously fascinating tribute to one of our greatest 20th century poets"

"Hässleholm Kulturhus inledde på söndagseftermiddagen sin återkommande klassiska konsertserie Quattro med en tvåtimmars oavbrutet fascinerande hyllning till en av våra största 1900-talspoeter, Karin Boye. Med ett riktigt gediget gäng, skådespelerskan Anita Wall, sångerskan och tonsättaren Lina Nyberg och gitarrduon The Gothenburg Combo, bestående av Thomas Hansy och David Hansson. The Gothenburg Combo gjorde för i dagarna sex år sedan en bejublad konsert i Kristianstads Konserthus. På programmet stod då "Sketches of the World. The Seven Continents", musik som de skrivit inspirerade av sina turnéer runt om i världen (finns på cd).

 

Anita Wall bär på en livslång kärlek till Karin Boyes diktning. Det märks när hon läser. Det kommer inifrån, väller upp. I dikter som man minns varseblir man nya nyanser när man hör henne. Karin Boyes liv blev kort. Det såg hon till. Hon föddes år 1900 och en aprildag 1941, under Andra världskriget, "försvann" hon, som Anita Wall uttryckte det. Hjalmar Gullberg skrev då en storslagen dikt, "Död amason", som vi också fick höra. Med allusioner till antik grekisk mytologi som båda poeterna var väl förtrogna med. Kärnan i föreställningen är Anita Walls recitation. Kring den rör sig Lina Nyberg och The Gothenburg Combo påfallande fritt musikaliskt, för sig eller tillsammans, med egna kompositioner och andras. Ändå får man en naturlig helhetsupplevelse. Det är väl särskilt två dikter som bitit sig fast i det kollektiva minnet, "I rörelse", den som börjar "Den mätta dagen, den är aldrig störst", och "Ja visst gör det ont när knoppar brister". När FIB:s Lyrikklubb för ett halvsekel sedan gav ut en volym "100 svenska dikter" från 1400-talet fram till nutid fanns de båda med.

Därutöver fick vi lyssna till kända och mindre kända dikter, "Så drivs vi, vilsna själar", "Allting rymmer du, mer än en dödlig tål", "Den vägen är smal, som två har att gå", men också den humoristiska "Från en stygg flicka".

 

Bland de musikaliska inslagen ur egen fatabur noterar jag Lina Nybergs sång till urtidsväsendet gråsuggan, "The Wood-louse", medan gitarristerna rumsterade friskt om med några av Bachs Goldbergvariationer.

"Visst gör det ont ..." framfördes dubbelt, med recitativ och musikaliskt efter ett arrangemang som Berndt Egerbladh gjort på sin tid. Efter alla intryck kunde det passa med något helt annat som extranummer. Lina Nyberg bjöd på sin version av Evert Taubes "Fragancia" och gitarristerna började plötsligt sjunga. Varpå Anita Wall resolut klämde i med ett stycke ur Shakespeares "Mycket väsen för ingenting".

 

Stående ovation.


Read copy here!

Federico Capitoni, "In C-Opera Aperta", 2017-01-05

"Excellent performance, refined and intelligent, combines rigor and imagination... In C takes the shape of an immeasurable harp, made of strings that are light-years long, which make up the whole universe and resonates eternally with constantly changing tempos and modes"

Il duo di virtuosi svedesi David Hansson e Thomas Hansy propongono una versione interamente chitarristica di In C (in un CD che include anche una bella suite "neo-minimalista" di loro composizione, America). La Chitarra e qui percussione e melodia, interamente sfruttata attraverso tutte le possibili escogitazioni tecniche dacché i Gothenburg Combo suonano escusivamente in acustico.

 

Esecuzione ottima, raffinata e intelligente, coniuga rigore e fantasia, nelle soluzioni timbriche e nella delle sovrapposizioni, chiaramente con l´aiuto della sovraincisione viso che la coppia usa ben ventidue chitarre con corde (e accordature) differenti. Anche qui, come versione di Utley, il pieno sonoro e realizzato quantitivamente, ma la velocità dell'esecuzione consente di poter rinunciare ad altri strumenti per tenere le note lunghe e di lasciar "cadere" la corda c'è abbastanza risonanza dáltra parte, lungo tutto il pezzo.

 

Il phasing e molto curato, sopratutto nell'affidare lo stesso modulo a chitarre diverse in modo da avere l'effeto replica a piu colori e dimensioni. Ma tutte le corde poi si riallineano, convergendo in un unisono finale che termina di colpo. Tra arpeggi vorticosi e suoni che scintillano solitari, In C asquisisce cosi l'enessima fisionimia: quella di un arpa incommensurabile, fatta di stringhe lunghe anni luce, che compongono la rete d'ell universo e che risuonano continuamente, con tempi e modi sempre diversi


Scanned copy here!

Andrea Aguzzi, Neuguitars, 2016-08-10

"Beautiful, really beautiful. The Gothenburg Combo stand out with their energy, intelligence and enthusiasm."

Review of the CD "Guitarscapes":

 

Bello, davvero bello. A partire dalla copertina del cd, davvero insolita per un disco di chitarra contemporanea e che rimanda invece a suoni e estetiche anni ’80, come le copertine dei dischi dei Kraftwerk o di “Ghost in the Machine” dei Police, con un suoi caratteri finto-digitali.

 

Ma non vorrei annoiarvi con le mie considerazioni estetiche: il disco è bellissimo e Thomas Hansy e David Hansson sono due macchine da guerra. In duo sono davvero notevoli, si capiscono al volo e il loro interplay è semplicemente ottimo, sembrano due gemelli siamesi tanto le loro chitarre sono unite tra di loro.

 

Le musiche sono davvero belle e non annoiano assolutamente, la prima parte del cd è occupato dalla suite America, composta dallo stesso duo, e suddivisa in cinque parti: Highway One – Music in 3 parts, Twin Cities, Nebraska, Zauberberg e 10 Seconds Left. Nel libretto che accompagna il cd il duo ci spiega che questa suite è il risultato delle loro esperienze e emozioni maturate nei loro viaggi negli USA, il risultato è un mix tra esperienze folk, blues e classiche con delle atmosfere eleganti e a volte rilassate che mi ricordano la Penguin Cafè Orchestra del compianto Simon Jeffes e la musica dei Rachel’s.

 

Altrettanto bella e interessante è la loro versione di In C, il capolavoro di Terry Riley. Loro stessi definiscono la loro versione “something that sounds like a blues-jam in the desert on smashed-up-guitars.”, versione ottenuta usando sia chitarre classiche che acustiche. E’ bello seguirli nelle variazioni previste dalla struttura minimalista di Riley ed il risultato, anche se ho ascoltato diverse versioni di questo brano, non manca mai di stupirmi per ciò che questa struttura musicale riesce ogni volta a regalare all’ascoltatore.

 

Disco raccomandatissimo: The Gothenburg Combo si distingue sempre per energia, intelligenza e voglia di fare.


Neuguitars

Andrea Aguzzi, Neuguitars, 2016-08-10

"...these two guitarists represent within themselves a wide plurality of musical styles..."

Review of the CD "Soundscapes":

 

Molto interessante questo disco intitolato Soundscapes del duo The Gothenburg Combo, formato da David Hansson and Thomas Hansy. Questo disco uscito nel 2007 mi ha stupito fin da subito aprendo e leggendo il libretto che lo accompagna: all’inizio c’è una frase di David Toop, tratta dal suo libro Oscean of Sound, “An ethereal culture, absorbed in perfume, light, silence and ambient sound…” Una citazione piuttosto insolita dato che di solito Toop viene nominato più da Dj o da persone che operano nell’ambito una musica elettronica, della sound art o dell’improvvisazione, non certo da due chitarristi di formazione classica. Ad ogni modo il disco è molto interessante e contiene diversi lavori che trovo che sia perfettamente in linea con la citazione di Toop, a causa della natura quasi immersiva o quantomeno panoramica delle musiche che qui sono state eseguite. Dall’ascolto del cd si intuisce come questi due chitarristi rappresentino al proprio interno una vasta pluralità di ascolti e che sebbene provengano da una formazione classica non disdegnino certo la musica per DJ, la pop music, l’house, la techno e così via e questo traspare immediatamente fin dal primo brano del disco che si intitola Everything’s Alright Forever, brano scritto dagli stessi due chitarristi durante l’inverno del 2006, l’inverno più freddo degli ultimi 108 anni a Gothenburg e che, in un certo senso, vuole celebrare una sorta di desiderata Endless Summer, ancora lontana

 

Altrettanto interessante è il pezzo di Peter Hansen, intitolato ”12-string noon (Duane Allman in memoriam)”, dedicato alla figura del grande e compianto chitarrista degli Allman Brothers Band, e caratterizzato dall’utilizzo di un’accordatura particolare per entrambe le chitarre (C-G-D-F-C-E), con lo scopo di creare un suono più scuro vibrante.

L’attenzione a questo tipo di sonorità è una costante di tutto questo disco che tra l’altro è registrato in maniera impeccabile ed è uscito in versione Super Audio CD con una qualità di registrazione davvero eccellente.

Il terzo brano di Andreas Eklöf, Friday, è dedicato al brano dei Cure “Friday I’m in love”, poco conosciuto da chi frequenta solo la musica classica, ma presso popo di grande successo, caratterizzato da un’atmosfera particolare originale e serena che viene ripresa in questo brano.

 

Chiude disco il brano di Fredric Bergström, The Combo Song, il primo brano dedicato interamente al Duo, composto in tre parti, fast-low-fast, dall’atmosfera quieta e rilassante con un grande uso degli armonici.

La parte più importante del disco per me però sono i due brani di Steve Reich: Nagoya Guitars e Phase. Il primo è l’interpretazione di Nagoya Marimbas, arrangiato da David Tannenbaum qui eseguito con due chitarre acustiche, una versione se posso permettermi quasi “funky” rispetto a quella di originale di Tannenbaum. Il secondo brano di Reich, Phase, è un arrangiamento dello stesso duo di Piano Phase, pezzo ormai classico del 1967. Qui le due chitarre usano ovviamente la tecnica del phasing con il risultato di ottenere un effetto particolarmente originale: non si cerca tanto di imitare i pianoforti che sono utilizzati nella versione originale, quanto di creare degli effetti di risonanza e di overtone che non sono presenti nella versione del 1967.

 

Il risultato finale è un disco davvero interessante particolarmente piacevole per l’eccellente qualità sonora di registrazione e per la bravura dei tuoi interpreti


Neuguitars

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2015-11-22

"A poignant human journey across seven continents."

Stram dynamik. En gripande mänsklig resa över sju kontinenter.

 

När gitarrduon The Gothenburg Combo iklädde sig rollen av de sju kontinenterna på albumet ”Sketches of the World” från 2010, liknade jag det i en årskrönika med den överallt publicerade bilden från VM i fotboll som visade hur en mexikansk och en sydafrikansk supporter bytte roller och ansiktsmålade varandra inför de båda ländernas möte. En illustration till det som Mario Vargas Llosa talade om i sin Nobelföreläsning samma år när han menade att det är förmågan att gå utanför oss själva och gå in i en annan som gör människan ”sant mänsklig”.

 

Det här var bara fem år sedan men nu är synen på identitet inte längre lika självklart karnevaliskt. Något som den brittiske samhällsdebattören Kenan Malik kommenterade i en intervju i Svenska Dagbladet i måndags där han beklagade att det fokus som nu råder på identiteter har gjort konflikter omöjliga att lösa. Han spetsade till det med onelinern: ”Folk sitter i sina separata identitetssilos och skriker åt varandra”.

 

När ”Sketches of the World” nu blir danskonst i koreografi av Gun Lund på Tredje våningen i Göteborg sätts de sju kontinenterna i rörelse genom att betona själva vandrandet och de möten och förvandlingar som uppstår på vägen. De båda gitarristerna David Hansson och Thomas Hansky medverkar också dynamiskt på scenen med de fyra dansarna. Gitarren, som kan sägas vara världens mest nomadiska instrument, blir här inte bara röst utan också kropp i den vackra iscensättningen. Och koreografin är föredömligt stram, man kommer stundtals att tänka på Birgit Åkesson och Merce Cunnigham, för att inte ställa sig i vägen för de ”historier” som berättas i musiken.

 

Här möter den knäppande kylan i Antarktis hettan hos en statskupp eller en karneval i Sydamerika. Ett asiatiskt pendlande mellan stillhet och hyperaktivitet får sin fortsättning i ett urbant och monotont vibrerande Nordamerika. Men allra starkast är den migrantresa som startar i Centralafrika och som ändar i Medelhavet. Och det till tonerna av det medeltida och multikulturella El Andalus, det dialogiska ansiktsmålandets första hemland på den europeiska kontinenten.


Dagens Nyheter

Lis Hellström Svenningson, Göteborgs-Posten, 2015-11-17

"It is a great performance. In several meanings a journey, not just because the music and dance moves us around the world, but just as much for the mental lift and internal movements they encourage."

Konsten kan bygga världar. Vrida på och rubba det invanda. Återupprätta det förstörda. Öppna nya perspektiv. I dessa dagar är det en tröst att klamra sig fast vid. Föga anade nog gitarrduon The Gothenburg Combo och dansgruppen E=mc2 hur mitt i tiden deras gemensamma projekt Sketches of the world – the seven continents skulle komma att ställa sig. På 3:e våningen sätter de kontinenterna i rörelse just som hela världen gungar.

 

Utgångspunkten är David Hanssons och Thomas Handys – som utgör The Gothenburg Combo – framgångsrika album Sketches of the world från 2010. Med inspiration från de världsomspännande turnéerna har duon tillägnat varje världsdel ett eget stycke magisk gitarrmusik. I samarbete med Gun Lund och dansarna får verket nu en scenisk form.

Det är en fantastisk föreställning. I flera betydelser en resa, inte bara för att musiken och dansen förflyttar oss runt i världen, utan lika mycket för det mentala lyft och de inre rörelser som de framkallar.

 

Det är självständiga konstarter som möts. Gun Lunds koreografi illustrerar aldrig musiken och de två musikernas närvaro på scenen är respektfullt integrerad i helheten. Den som vill kan göra en gissningslek av vilka kontinenter de olika avsnitten uppehåller sig på. Programbladet ger facit.

Med eller utan karta är det en spännande färd som börjar i Antarktis med ismassor suggestivt på drift. Klimathotet frasar. Färden går vidare med kultur och natur som glider i varandra som både konkreta och upplösta former. Dansarna Gunilla Jansson, Gun Lund, Olof Persson och Åsa Thegerström upprättar symmetrisk energi i ett rutnät av ljus, rullar som vågor över golvet och smyger djurlikt i dunklet. Först mot slutet träder människan fram. I den värld som då formas vill jag leva.


GP

Klaus Hubner, Neue Zeitschrift fur Musik, 2015-10-21

"...a romantic illumination in full majestic landscape, delicate, emotional, imperishable."

Thomas Hansy und David Hansson, zwei Gitarristen mit breiter musikalischer Ausrichtung, benannten ihr Duo nach der schwedischen Großstadt Göteborg, zu deutsch: Gothenburg. Die Absolventen der Academy of Music sind sowohl in der Musik des neunzehnten Jahrhunderts (Isaac Albeniz, Giacchino Rossini) wie bei Steve Reich, Astor Piazzolla, Lennon/McCartney und George Gersh­win zu Hause. Das fünfte Album des Duos seit 2005 präsentiert die legendäre Minimal-Music-Komposition In C von Terry Riley sowie die fünfteilige Eigenkomposition America.

Terry Riley komponierte In C im Jahr 1964. Dieses allgemein als das erste Minimal music-Stück geltende Werk erfuhr seit dem eine Vielzahl unterschiedlichster Ausführungen sowohl im Konzertbetrieb als auch auf Tonträgern. Der Komponist hatte keine zwingend notwendige Instrumentierung oder die Anzahl der Aufführenden vorgeschrieben, nannte jedoch in den Anmerkungen zur Komposition eine Gruppengröße von 35 als «wünschenswert» und erklärte ausdrücklich eine kleinere oder größere Besetzung als legitim. Die wirklich gewichtige Vorgabe bestand da­rin, dass jeder Spieler die 53 Melodiepatterns von derselben Stelle aus die vorgegebenen Phrasen spielt, wobei rhythmische Verschiebungen erwünscht sind.

 

The Gothenburg Combo, eine der kleinsten Besetzungen innerhalb der Aufführungspraxis, beginnt In C mit einer rockbluesartigen Variante, wodurch eine außergewöhnlich tieftönende Version der Komposition entsteht. Hansy und Hansson benutzten 22 (!) verschiedene, mit Nylon- und Stahlsaiten bespannte Gitarren, was den Klangreichtum des Werks offenbart. Überlagerungen, Wiederholungen, Wechsel zwischen langsamen und schnellen Passagen und deren überlappende Rekonstruktionen überraschen immer wieder, obwohl es so scheint, dass kaum noch Interpretationsmöglichkeiten gegeben sind.

 

Inspiriert von Tourneen durch die USA schrieben Thomas Hansy und David Hansson sich die fünfteilige Suite America auf den Gitarrenkorpus. Zwar minimalistisch angelegt, dominiert hier ein Soundmaterial, das an die Spielweisen der neuerdings «Ame­ricana» genannten Rootsmusic aus den USA erinnert, die einen sehr populären Charakter besitzt. Die erste Suite beschäftigt sich damit, was musikalisch im Zwischenraum von Terry Riley und Brian Wilson (Beach Boys) möglich ist: « Highway One – Music in 3 Parts», eine Hommage an Kalifornien, vermeidet Verzierungen und Ausschmückungen, konzentriert sich vielmehr auf die kalifornische Landschaft, die musikalisch eine eigene Sprache spricht.

 

«Twin Cities» verbindet druckvoll die Metropolen St. Paul und Minneapolis in Minnesota als kaum zwei Minuten dauernde Hochgeschwindigkeitsnovelle, während «Nebraska» einen der wichtigsten Artikel amerikanischer Kultur, das Automobil, im «Requiem für einen Traum» denkmalmäßig aufarbeitet. Während der Dämmerung entstand im White Ri­ver National Forest das Stück «Zauberberg», eine romantische Illumination in hoheitsvoller Landschaft, zart, emotional, unvergänglich. Das abschließende «10 Seconds Left» bündelt die natürlichen Harmonien der Gitarre in einen komplexen Prozess.


Neue Zeitschrift fur Musik

Timo Kangas, Lira Musikmagasin, 2015-10-12

"Most impressive of all is the undulating guitar playing in the duos own homage to Terry Riley and California: Highway One-Music in 3 parts"

Terry Riley Music Collaboration feat. The Gothenburg Combo & Gyan Riley

Uppsala Internationella Gitarrfestival

UKK, Uppsala söndag 11 oktober 2015

 

Sällsynt ståtlig avslutning på höstens Uppsala Internationella Gitarrfestival. Att sätta punkt med den evigt pigge 80-åringen Terry Riley bak en flygel och en synt är ju förstås lite lustigt men hans son Gyan Riley ansluter snart på scenen och så spelar de stycken ur varandras repertoar, tillsammans och följsamt som två tvättäkta släktingar – och snart står Gyan ensam på scenen för en stund.

Han spelar omväxlande elektriskt och akustiskt och när han ensam presenterar den andra av två kompositioner som pappan skrivit till honom – med exakt 18 års mellanrum – är familjekärleken påtaglig både verbalt och musikaliskt. Gyan Riley hoppas få en ny låt när pappan hunnit bli 97. ”Keep ’em comin’, Pops!” som sonen uttrycker det.

 

Vi får höra denna minimalismens urgestalt lufta Diegos, ett verk som därmed får sin europeiska premiär. Influenserna från Indien gör sig naturligtvis påminda och samtidigt påpekar hjärnan vid olika tillfällen att Terry Rileys musik löper som en röd tråd genom allt från Arvo Pärt, Philip Glass och Michael Nyman till The Velvet Underground, Brian Eno och Spiritualized.

När Terry Riley kommer loss i kammarjazz-aktiga tangentutflykter blir det nästan lite Keith Jarrett också. Ibland för han en melodica till munnen, som i sonens snygga Folk song.

 

Efter pausen tar The Gothenburg Combo över för en stund. Allra mest imponerar det böljande gitarrspelet i duons egen hyllning till Terry Riley och Kalifornien: Highway One – Music in 3 parts. Det är återhållsamt mitt i sin tekniska ekvilibrism. Kontemplativt.

Sedan är det snart dags för det alla i lokalen väntat på. Terry Rileys mest kända verk In C från 1964. Ett stycke som bygger på 53 olika melodifragment som upprepas och lagras på varandra. Kontemplation var ordet. Det är en sann ynnest att få uppleva detta minimalismens mästerverk framförd med sådan spelglädje och i en lokal med sådan akustik.

 

In C betraktas av många som det första minimalistiska verket. Huruvida någon annan hann före är väl främst historiska hårklyverier. Klart är att kraften i kvällens framförande gör musiken minst lika relevant nu, 51 år senare. Inräknat Gyan Riley och The Gothenburg Combo räknar jag till 41 gitarrister. Endast en handfull är kvinnor och lika många trakterar elgitarrer.

Ändå låter det som en enda, organisk kropp, ett porlande flöde. Ingen tar i för mycket, alla drar sitt stråk till stacken. Mästerligt.

 

Finns bara en sak att tillägga. Jag upprepar Gyan Rileys ord:

”Keep ’em comin’, Pops!”.

 

text: Timo Kangas


Lira Musikmagasin

Salvatore Pichireddu, Artistxite, 2015-04-13

"...a very successful album which will certainly delight friends of (contemporary) classical music and fans of experimental, semi-acoustic, avant garde rock music alike."

The first public performance of "In C" on Nov. 4, 1964, at the San Francisco Tape Center introduced a new musical era. With the same force as Stravinsky's "Sacre Du Printemps", Terry Riley and his revolutionary work changed the way future generations would listen to music; "Minimal Music" was born and had been given its first (and still most) emblematic work. Half a century and numerous interpretations of Riley's magnum opus later, Swedish guitar duo Gothenburg Combo (consisting of David Hansson and Thomas Hansy) have recorded an intoxicating version of "In C" for (up to) 22 (!) acoustic guitars. The cleverly combined sound of their nylon-and steel-strung guitars alternates between bluesy, experimental and classical sounds revealing the work's various levels in a completely new way. The duo's own composition "America", a five-part suite, demonstrates just how far minimal music (at least as far as these Swedes understand it) has evolved in the last 50 years. Whereas in Riley's work the repetitive takes centre-stage, the experimental and the improvised is the main focus here; an interesting counterpoint to Riley and an ideal complement for a very successful album which will certainly delight friends of (contemporary) classical music and fans of experimental, semi-acoustic, avant garde rock music alike.


Artistxite

Ulf Gustavsson, Uppsala Nya Tidning, 2015-10-12

"The Guitar Festival could hardly get a better finale."

RECENSION Ulf Gustavsson var mycket nöjd med Gitarrfestivalens avslutning.

 

Legenden Terry Riley i helfigur - som kompositör och solopianist, tillsammans med sonen Gyan Riley och The Gothenburg Combo, och slutligen en mäktig final i hans banbrytande minimalistiska verk ”In C”, med Riley vid pianot omgiven av en skog av gitarrer. Eller närmare bestämt ett 40-tal ihopsamlade gitarrister.

Det är vad publiken får möta under en lång och händelserik konsert som också blir final på årets upplaga av Uppsala Internationella Gitarrfestival.

 

Festivalen har en särdeles förmåga att locka de riktigt stora, såväl gitarrister som kompositörer, och den idag 80-årige Riley är ett utmärkt exempel på detta.

Han inleder Uppsalakonserten ensam vid pianot, med stycket ”Simply M” som känns både konsertant romantiskt och jazzartat, med en del utstickande harmoniska vändningar - ungefär som om Gershwin skulle möta Thelonius Monk (man undrar rentav om det är Monk som åsyftas i titeln).

 

Sedan får han sällskap av sonen Gyan Riley som växlar mellan akustisk och elektrisk gitarr, i ett lyhört spel där de verkar stå varandra mycket nära musikaliskt. Till exempel i ”Song from the old country” som inleds i en rytmisk rörelse och spricker ut i drömska melodifragment, med improviserade fraser från pianot över en distinkt pulserande figur från gitarren.

Just kombinationen av långsamt framåtskridande variation och livligt pulserande arpeggiofigurer må vara ett kännetecken för minimalismen, och kan sägas prägla flera av verken under söndagskonserten. Men Rileys musik är betydligt friare i formen och inte alls så statisk som t ex Philip Glass tidiga minimalism. Och emellanåt hörs arvet från österländska traditioner, till exempel när Terry Riley sjunger med suggestiv ordlös bönestämma i ”Mongolian winds”.

 

När gitarrduon The Gothenburg Combo tillkommer i sättningen, i fantastiska ”Sunrise of the planetary dream collector” slås jag av att Rileys musik är kollektiv snarare än solistisk. Och att den bygger på rytmiska-melodiska kluster eller ”riff”, snarare än traditionellt meloditänkande.

Ofta förtätat och med ett slags drömkvalitet, som om tonflödet vore en berättelse sprungen direkt ur det undermedvetnas ström, obundet av etablerade genrer och stilriktningar. Detta får sin mest kraftfulla manifestation i den mäktiga gitarrversionen av ”In C” - som en kollektiv jättevåg som stegras och sjunker om vartannat, i de 53 melodifragment som stycket består av.

 

Dessförinnan har The Gothenburg Combo tolkat Rileys ”Zamorra” som en finspunnen väv, och framfört ett eget Riley-inspirerat stycke som visar duons smidiga samspel.

 

Gitarrfestivalen kunde knappast ha fått en bättre avslutning.


Uppsala Nya Tidning

Mindaugas Urbaitis, Lrytas, 2015-10-20

"The Gothenburg Combo's work was so inspirational and exciting that almost half an hour went by without notice."

Pagaliau tai įvyko: su koncertu Vilniuje apsilankė trečiasis iš pasaulyje geriausiai žinomų vadinamųjų „JAV klasikinių minimalistų“ trijulės – šiemet 80-metį atšventęs kalifornietis Terry Riley. Jo koncertą surengė VšĮ „Vilniaus festivaliai“ kaip 25-ojo aktualios muzikos festivalio „Gaida“ introdukciją.

Nepaisant kai kurių akivaizdžių muzikos bendrumų su kitais dviem – Steve‘u Reichu ir Philipu Glassu – ar net dar labiau su akademinėje scenoje ir koncertiniame gyvenime kur kas rečiau girdimu bei matomu bendraamžiu La Monte Youngu, T.Riley‘io kūryba pasižymi tik jam vienam būdingomis, unikaliomis savybėmis. Būtent jo muzikos savitumas pilnai atsiskleidė spalio 13-osios koncerte sostinės Kongresų rūmuose, kuriame, be paties kompozitoriaus, dalyvavo jo sūnus gitaristas Gyanas Riley ir švedų gitaristų Davido Hanssono ir Thomaso Hansy duetas „The Gothenburg Combo“.

Neįprasta atlikėjų sudėtis nė kiek nesutrukdė atsiskleisti individualiosioms T.Riley muzikos savybėms: keletas kūrinių naujai sudėčiai buvo pritaikyti paties kompozitorius, o antologinio „In C“ (1964) netikėtą ir labai sėkmingą versiją 27-ioms akustinėms gitaroms pateikė „The Gothenburg Combo“.

Puiku, kad didžioji koncerto dalis buvo pagrįsta paties T.Riley‘io muzikavimu: taip vilniečiai turėjo pirmąją progą pajusti ir įsitikinti, koks įtaigus šio kompozitoriaus grojimo fortepijonu, sintezatoriais, melodika bei dainavimo (!) stilius, apie kurį dauguma savąjį įspūdį buvo susidarę tik iš įrašų. O patyrimas, turiu pripažinti, buvo nepaprastas!

Savita ir nepakartojama – visiškai nebijau šių nuvalkiotų ir tarsi nedaug tesakančių žodžių – T.Riley‘io muzika apjungia keletą įtakų tik jam vienam prieinamu ir unikaliu būdu: kartojamos tonalios figūros panyra į džiazo ir indų klasikinės muzikos mišinį, epizodiškai gaudžiantys „drone‘a“ i vėl pereina į gyvybingas ir individualias bei atpažįstamas T.Riley‘io minimalistines figūras. Tai muzika, kupina paslapties ir netikėtumo, o kartu itin subtilaus, išradingo skambesio: koncerto metu galėjome gėrėtis puikiu ir subalansuotu tiek muzikavimu, tiek įgarsinimu.

Koncertą T.Riley pradėjo, atrodytų, visiškai atsipalaidavęs ir net kiek dvejodamas, kokiu pavidalu jis paskambins fortepijonu pirmąjį programos kūrinį „Simply M“. Tačiau praėjus vos minutei kitai, publika jau buvo prikaustyta taip gerai pažįstamo ypatingo Riley‘io muzikos ir atlikimo braižo. Tiesiog hipnotizavo kompozitoriaus puikiai išstudijuotas ir įsisavintas šiaurės Indijos „ kirana“ dainavimo stilius, kurį jis ištobulino mokydamasis, o vėliau kartu koncertuodamas su šio stiliaus meistru Panditu Pran Nathu. Kituose pirmosios dalies kūriniuose prie kompozitoriaus prisijungė jo sūnus Gyanas, solo gitara paskambinęs ne tik tėvo jam sukurtą naujausiąją kompoziciją, bet ir savo kūrinį „Irican“.

Antrąją koncerto dalį pradėjęs „The Gothenburg Combo“ labiausiai pribloškė pagroję net ir daugelį versijų įvairioms sudėtims girdėjusius chrestomatinį pulsuojančio tonalaus minimalizmo šedevrą „In C“. 25 gitarų įraše atsisakę natos C pulso partijos, jie virtuoziškai ir subtiliai pynė dvi gyvai atliekamas gitarų partijas.

Išgirdus tokį skambinimą, buvo galima suvokti ypatingą kompozicijos „In C“ reikšmę tiek istorinėje perspektyvoje, tiek gyvoje dabartyje. Kompozicija, kurios įprasta vidutinė atlikimo trukmė įprastai svyruoja nuo 45 minučių iki pusantros valandos, atlaikė tiek laiko išbandymą, tiek daugybės kitų, po jos sukurtų reikšmingų kūrinių „spaudimą“ ir su kiekvienu atlikimu, rodos, tik patvirtina savo fenomenalią muzikinę reikšmę bei įtaigą. „The Gothenburg Combo“ kūrinį atliko nepaprastai įkvėptai ir azartiškai, todėl beveik pusvalandis praėjo nepastebimai. Duetas atidavė pagarbą Kalifornijai – T.Riley‘io gimtinei – savo žavių minimalistinių pulsacijų kupinu 2014 metų kūriniu „Highway One“.

Koncertą baigė visi muzikai kartu, atlikę 1980 metais Kronos kvartetui parašyto T. Riley‘io kūrinio „Sunrise of the Planetary Dream Collector“ („Kosminio sapnų kolektoriaus saulėlydis“) naują versiją fortepijonui, dviem akustinėms ir vienai elektrinei gitaroms. Kūrinys net nebuvo lengvai atpažįstamas – tiek naujai ir šviežiai kompozitorius į jį sugebėjo perkurti.

T.Riley‘io autorinis koncertas, pristatęs kompozitorių jo unikaliame atlikėjo amplua, buvo geriausia, ką galėjome patirti festivalio „Gaida“ introdukcijoje. Festivalio kartelė užkelta itin aukštai. Reikia tikėtis, kad panašaus stiprumo muzikinių įspūdžių šių metų jubiliejinėje 25-ojoje „Gaidoje“ patirsime ir daugiau.

***

Įspūdingi ir net transcendentiniai muzikos viražai – taip galima būtų apibūdinti festivalio pradžios simfoninį koncertą, kuriame pasirodys šių dienų fortepijono muzikos žvaigždė, japonų pianistė Noriko Kawai. Ji atliks specialiai jai sukurtą vieno žymiausių šiandienos britų kompozitorių James’o Dillono koncertą fortepijonui ir orkestrui „Andromeda“.

Koncerte taip pat skambės pasaulinės lietuvių autorių kūrinių premjeros – Onutės Narbutaitės „kein gestern, kein morgen“ (solistai Jovita Vaškevičiūtė, Tomas Pavilionis) ir Mariaus Baranausko „Palaiminimai“ bei festivalio kviestinio kompozitoriaus, vieno ryškiausių šiandienos Italijos kūrėjų Francesco Filidei opusas dideliam simfoniniam orkestrui „Fiori di Fiori“. Prie dirigento pulto stos Niujorke gyvenantis bei su geriausiais Europos orkestrais koncertuojantis Christopher Lyndon-Gee (Italija-Australija).

25-ojo tarptautinio aktualios muzikos festivalio „Gaidos“ atidarymo koncertas – spalio 23 d. Nacionalinėje filharmonijoje.


Lrytas.lt

Goda Marija Gužauskaitė, puslapiai, 2015-10-20

"The Gothenburg Combo is characterized by performance precision, fantastic musicality and interpretation, extraordinary craftsmanship, artistry and grooves. The high quality of performance, covering all possible options left a very strong impression."

Įpusėjus nuostabiam lietuviškam rudeniui turime vėl galimybę džiaugtis prasidedančiu 25-tuoju aktualiosios muzikos festivaliu ,,Gaida“. Tai pagrindinis ir didžiausias šiuolaikinės muzikos festivalis Lietuvoje, kuris Vidurio bei Rytų Europoje laikomas vienu svarbiausių naujosios muzikos forumų. Šių metų ,,Gaidoje“ nuskambės net 16 lietuvių kompozitorių kūrinių, iš kurių 10 – pasaulinės premjeros. Festivalio metu didesnis dėmesys bus skiriamas kviestinių kompozitorių Francesco Filidei ir Terry Riley kūrybai. Pastarąjį klausytojai jau turėjo galimybę pamatyti bei išgirsti spalio 13-ają, Vilniaus Kongresų rūmų salėje.

Minėtas renginys – neeilinis dėl dviejų priežasčių. Visų pirma, tai pirmasis festivalio ,,Gaida“ koncertas, tarsi, introdukcija į visą savaitę (spalio 23–30 dienomis) vyksiantį koncertų maratoną. Taip pat, tai unikali galimybė pamatyti bei išgirsti improvizuojant gyvąją JAV muzikos legendą Terry Riley, kuris muzikos istorijoje minimas kaip minimalizmo pirmtakas bei nepralenkiamas indiškų ragų žinovas. Šis išskirtinis koncertas yra kompozitoriaus gastrolių po Europą, rengiamų jo 80-mečio proga, dalis. Turo metu įvyks tik keturi koncertai – du Švedijoje bei po vieną Danijoje ir Lietuvoje. Taigi, tai buvo vienintelis ir nepakartojamas pasirodymas Baltijos šalyse, pritraukęs žiūrovus iš užsienio.

Koncerte skambėjo vieni žymiausių Terry Riley kūriniai: ,,Mongolian Winds“ (1986), ,, Zamorra“ (1993), ,,Sunrise of the Planetary Dream Collector“ (nauja, 2015 versija), ,,In C“ (1964), Gyano Riley ,,Irican“ (2009) bei kiti. Pirmoje vakaro dalyje grojo pats Terry Riley (klavišiniais instrumentais) bei jo sūnus, žymus šiuolaikinės muzikos atlikėjas, kompozitorius ir gitaristas Gyanas Riley. Antroje koncerto dalyje klausytojai galėjo išgirsti gitaristų duetą iš Švedijos ,,The Gothenburg Combo“. Jie neįtikėtinai profesionaliai ir įtaigiai atliko minėtus šiuolaikinius kūrinius, tarp kurių nuskambėjo ir istorinę reikšmę turintis Terry Riley opusas ,,In C“. Šį kartą girdėjome naują kūrinio versiją įrašytoms bei gyvai grojančioms gitaroms. ,,The Gothenburg Combo” pasižymi atlikimo precizika, muzikalia ir įdomia kūrinių interpretacija, nepaprastu meistriškumu, susigrojimu bei artistiškumu. Aukšta atlikimo kokybė, apimanti visus įmanomus parametrus, paliko be galo stiprų įspūdį.

Plačiau norėtųsi apžvelgti scenoje pasirodžiusį tėvo ir sūnaus – gyvosios muzikos legendos bei kylančios gitaros žvaigždės – duetą. Visų pirma, tai puikūs atlikėjai, improvizuotojai, kurių grojimo kokybei netrukdo jokie faktoriai. Susidaro įspūdis, tarsi šie muzikantai groja vien savo malonumui ir visiškai nepatiria jaudulio, kuris įprastai daugiau ar mažiau kankina atlikėjus. Tai atliepia spaudos konferencijoje (įvykusioje tą pačią dieną prieš koncertą) išgirstas interviu su kompozitoriumi. Kaip pats Terry Riley sako, lipdamas į sceną jis stengiasi išvalyti protą nuo minčių, kad jos netrukdytų groti bei pasiekti geriausią rezultatą. Iš tiesų, švarios, išgrynintos muzikos atlikimo pojūtis atsispindėjo ir šiame koncerte. Atrodė, tarsi duetas mėgaujasi tuo, ką moka geriausiai – muzikuoti drauge. Itin aukšta atlikimo bei meninė muzikos kokybė suteikė palaimingą ramybės bei atsipalaidavimo pojūtį, kuris apėmė visą salę.

Terry Riley muzika – tai visai kitoks minimalizmas, neturintis monotoniškumo ar įkyrumo prieskonio. Kūriniuose aiškiai jaučiama džiazo, rytų kultūrų, o ypač indiškų ragų, įtaka. Šie, iš pažiūros, skirtingi pasauliai Terry Riley muzikoje kūrybiškai susipina į nedalomą visumą, kuri dažnai įvardijama kaip savitas kompozitoriaus braižas. Jo kūriniai pasižymi harmoninėmis, derminėmis spalvomis, kurios savo žaisme primena indiškas mandalas ar persiškus raštuotus kilimus. Taip pat muzikai būdinga įvairi ritminė kaita, išgaunama improvizacijos meistriškumo dėka. Besisukančios ritminės figūros tarsi smilkalai vyniojasi ore. Jų nenutrūkstamą giją perima tai klavišiniai, tai gitara, kol užtvindydami salę savo aromatingais persipynimais apsvaigina klausytojus. Melodijos, pasigirstančios instrumentų partijose ar dainuojamos paties maestro, užliūliuoja ir dar labiau nukelia klausytojus į tolimus rytų kraštus, nepažintas civilizacijas.

Ir iš atlikimo, ir iš meninės pusės koncertas buvo pribloškiantis. Scenoje pasirodė tikri meistrai, sugebėję surasti santykį su didžiąja dauguma klausytojų. Nuoširdžiai ir laisvai muzikuodami, jie sugriovė stereotipines sienas, dažnai susidarančias tarp pompastiškai artistiško atlikėjo ir išsipusčiusio klausytojo – gamintojo ir vartotojo. Muzikos magai, tarsi paėmę už rankos vedė mus šioje muzikinėje kelionėje. Susidarė įspūdis, kad gausybė žiūrovų tėra jaukus ir nedidelis ratas bendraminčių, kurie, pamiršę visus žemiškuosius, laikinuosius rūpesčius, muzikuoja kartu. Pasinerdami lyg į transo būseną, ir klausytojai, ir atlikėjai geria muzikos teikiama energiją, lyg tikrą gyvybės šaltinį, kuris suteikia ramybę sielai, kūnui ir protui. Galbūt, tai skamba keistai, tačiau daugelis klausytojų iš salės išėjo kitokie – ramesni ir atsigavę. Tai tik liudija, kad tokios muzikos legendos kaip Terry Riley yra fenomenalus reiškinys, kurį būtina pamatyti ir išgirsti. Kompozitoriaus gyvai atliekama muzika išlaisvina ir apvalo, nes yra tikra, švari ir neša didžiulį energijos krūvį, kurio pakanka užpildyti didžiausias pasaulio sales.

Galiu drąsiai teigti, jog tai buvo įvykis, kuris įstrigo ne vieno klausytojo atmintyje. Muzikos legenda, minimalizmo tėvas, klasikinės indiškos muzikos žinovas, puikus atlikėjas bei muzikos magas, sugebantis užhipnotizuoti didžiausias klausytojų minias surengė nepakartojama ir vienintelį koncertą būtent Lietuvoje. Intriguojanti pradžia žadina muzikinį apetitą ir kviečia klausytojus į būsimus ,,Gaidos“ festivalio koncertus.


Puslapai

Harald Wittig, Akustik Gitarre, 2015-02-27

"...a very appealing and rewarding album."

1964 wurde mit der Urauffhurung der Komposition In C von Terry Riley erstmals die sogenannte "Minimal Music" einem breiten Publikum vorgestellt. Das 50-jährige Jubiläum dieser Auffurung haben die beide Schwedischen Gitarristen David Hansson und Thomas Hansy, beser bekannt als "The Gothenburg Combo", zum Anlass genommen, In C fur Gitarren arrangieren und einzuspielen. Da Rileys Komposition den Rahmen des auf zwei Gitarren Darstellbaren gnadenlos sprengt, handelt es sich beim Arrangement der Schweden um eine Overdub-Studioaufnahme, die live nur mit einem grossen Ensemble reproduzierbar wäre. Die Musiker haben sich aber einiges ausgedacht, um die erstaunlich frische, keineswegs angestaubte Musik zum Klingen zu bringen: Es gibt (Kontra-)Bass, Terz- und Standard-Konzertgitarren, zugunsten klangfarblicher Abwechslung aber auch Steelstrings zu hören. Die typischen Repetitionen werden mittels Bindetechniken, Crosstrings-Pattern, Pizzicati und Etoufé sowie Rasgueados abwechslungsreich und musikalisch passgenau gespielt. Essentiell bei dieser Musik ist rhytmische Präzision und insoweit stimmt bei der Einspielung alles, sodass der Hörer in das rund 25-minutige In C versinken kann. In C zur Seite gestellt hat das Ensemble eine Eigenkomposition America betitelt, die ebenfalls mit Konzert-und Stahlseiten-Gitarren klingende Landschaften mit impressionistischem, mitunter sogar poppigem Touch malt und wohlgefällig ins Ohr geht. Da ist Rileys Musik schon herber, gleichwohl passt America das ebenfalls der Minimal Music verplichtet ist, als Präludium sehr gut zum Werk des Meisters. Mithin ein hinsichtlich Repertoire, Konzept, Interpretation und Produktion sehr ansprechendes, hörenswerters Album.


Scanned copy here!

Bo Borg, NLT, 2015-02-20

"It is hard to imagine a better concert experience than an evening with Gothenburg Combo."

Det är svårt att tänka sig en bättre konsertupplevelse än en kväll med Gothenburg Combo. De två gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy bjöd på onsdagskvällen på ett glimrande program som i varje minsta detalj genomlystes av en osedvanlig musikalitet och smittande spelglädje. Man började på topp och fortatte sedan i nästan två timmar att bara höja den musikaliska nivån och fördjupa intensiteten.

 

Combon bjöd på en musikalisk resa i både tid och rum.Vi fick höra en 2000-årig kinesisk musik som de transkriberat till sina gitarrer. Inte så att musiken är tidlös, men dubbelproffs som Gothenburg Combo gör den gamla och exotiska musiken till en självklar angelägehet i vår tid. Och därifrån gick man obehindrat över till bland mycket annat Argentinsk tango a la Astor Piazzolla, via ABBA (!) till minimalistisk musik från deras senaste skiva som de själva skrivit, den hyllade och prisbelönta Guitarscapes från förra året.

 

Jag tror inte att man var ute i något musikpedagogiskt syfte, även fast konserten förstås på sitt sätt blev en hisnande musiklektion också. Den muikaliska tids- och rumsresan uppstod när man valt favoritmusik för sina gitarrer utan annat syfte än att spela musik man gillar.

 

Vi bjöds på musik och musikantskap i absolut toppklass. Musikaliteten var anslående. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Men när det gäller Gothenburg Combo handlar det om allt från bländande teknik, samspel med en tveklös precsion och framförallt en inlevelseful gestaltningsförmåga som liksom gör varje ton och varje ackordföljd till en viktig musikalisk angelägenhet.

 

De spelade ett drygt dussin stycken av olika slag. Att välja några favoriter vore att välja bort alla de andra favoriterna. Men ändå...Bara en sån sak som att de kunde göra ett par slitna Abbadängor till fräscha musikaliska angelägenheter säger något om deras speciella förmågor.

 

Den Sonata av barockkompositören Domenco Scarlatti (1685-1757) var något av de vackraste och innerligaste jag hört på mycket länge (kanske ända sedan jag hörde dera version av ett Bachstycke de framförde vid sin förra konsert på Vänermuséet 2009). Att ett såant skimmer av drabbande känslonyanser kan rymmas i ett kort stycke musik.

 

Från den melodska sensualismen kunde de också obehindat gå över till minimalistisk musik. Det var en stor upplevelse att få höra ett par egenkomponerade stycken från deras nya skiva live. Lidköpings konsertförening hae arrangerat kvällens konsert. Deras syfte är att "erbjuda publiken musikupplevelser av hög kvalité och på så sätt främja kulturlivet i Lidköping". Hatten av för den här suveräna konserten med Gothenburg Combo.


NLT

Mikael Strömberg, Aftonbladet, 2014-12-22

"..one of the best Contemporary music albums of the year."

The Gothenburg Combo (gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy) lyckas ofta producera oväntade cd-skivor. Både Soundscapes (2007) och Sketches of the World (2010) placerade sig på årsbästa-listor i svårflörtade musikländer som Tyskland. Duon har en precision och fantasi, ett driv svårt att motstå. Och ännu ett överraskande musikval är nya cd:n Guitarscapes (Naxos) där den egna sviten America inramas av Terry Rileys In C från 1964.

 

Plattans roligaste spår är måhända Hansson och Hansys egen minimalism baserad på upplevelser från motorvägarna i Nebraska. Poppiga 10 seconds left skulle platsa i P3 Dans (och jag menar det utan ironi). Men det är just kombons version av Rileys In C som kommer föra cd:n långt utanför Sveriges gränser. Stycket lanserade en ny typ av beatmusik och jazzsurrealism som rubbade historiens trygga cirklar. Tonen C. Den starka, ljusa, läkande tonen. En hel komposition bestående av enbart små välklingande fragment i C, utdragna och hypnotiskt överlagrade.

 

I dag finns knappast någon techno-, trance- eller electronica-grupp som inte avgudar Riley. Det hindrar inte The Gothenburg Combo från att producera en av årets konstmusikplattor.


Copy

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2014-11-05

"A warm, crackling, acoustic In C."

Igår, den 4 november, var det femtio år sedan som Terry Rileys “In C” uruppfördes i San Francisco Tape Music Center. Och i ett slag förändrade konstmusikens riktning mot en hypnotiskt repetitiv och tonalt baserad minimalism. Ett verk som med sitt remixartade sätt att lagra loopar och arbeta med fasförskjutningar fick ett extatiskt mottagande av publik och kritiker. Och som med åren kom att få ett inflytande långt utanför konstmusikens gränser. När Riley gästade Sverige 1967 med ”In C” blev en av de omedelbara effekterna bildandet av Pärson Sound (sedermera International Harvester och Träd Gräs och Stenar).

 

”In C” som ursprungligen framfördes av fjorton musiker har genom åren framförts av ett otal olika ensemblekonstellationer: för enbart flöjter, kinesiska instrument eller bara för laptops. Först ut att tolka verket på akustiska gitarrer är nu duon David Hansson och Thomas Hansy i The Gothenburg Combo. En varm sprakande och avspänt inbjudande version som, efter de inledande fem egenkomponerade minimalistiska fantasierna över olika amerikanska landskap, gör lyssnaren till en självklar deltagare. Precis så som Riley tänkt sig.


Dagens Nyheter

David Härenstam, Opus Magasin, 2014-12-09

"Brilliant playing."

Det är lika bra att erkänna det direkt, detta är precis en sådan skiva man som recensent blir så glad över att få. Med en tydlig konstnärlig idé, intressanta initierade texter, ett omslag och ett texthäfte som på alla sätt förhöjer och ger en ledtråd in i musiken samt viktigast av allt, ett briljant spel. Denna gitarrduo är ju sedan tidigare inga främlingar för minimalismen, men på sin senaste skiva tar duon det hela vägen.

 

Som till ett tänkt 50-årsjubileum får vi först och främst en 24 minuters version av Terry Rileys epokgörande In C, ett verk vars inflytande på musikhistorien knappast går att överskatta. Frigörande nog så offrar duon alla gitarristers heliga ko på en gång och startar hela stycket, medvetet givetvis, med en riktigt kvistig och torr gitarrton, så långt från det klassiska klangidealet man kan tänkas komma och på det viset fortsätter det. Innovativt, gränslöst och med en hälsosam dos respektlöshet mot tidigare versioner men med en, som jag uppfattar det, bibehållen stor respekt för kompositören. Stycket, som är uppbyggt kring 53 rmelodiska och rytmiska fragment som sammanfogas och upprepas så som musikerna behagar, växer och böljar hypnotiskt fram och suger obönhörligen in oss lyssnare. Det är svårt att inte kasta en tanke på det otroliga arbete det måste ha varit att pussla ihop alla dessa loopar och gitarrer i studion. 22 stycken som mest men Thomas och David har utan tvivel lyckats.


Opus magasin

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 2014-11-07

"...a tribute to the work and its hypnosis-like impact..."

I tisdags var det exakt 50 år sedan Terry Rileys minimalistklassiker In C framfördes första gången, i San Francisco. Stycket består av 53 korta fragment och varje musiker bestämmer själv hur länge man väljer att spela dem. Som en hyllning till verket och dess hypnosartade inverkan har den göteborgsbaserade gitarrduon David Hansson och Thomas Hansy nu skapat en version för enbart gitarrer, med 22 olika gitarrstämmor lagrade på varandra. Här är den hackande pulsrytmen, som håller ihop stycket, borttagen. I stället framträder den lyriska skönheten i looparna. Ibland sammanfaller linjerna, ibland glider de isär, precis som det skall vara.


Göteborgs-Posten

Biëllla Luttmer, de Volkskrant, 2014-11-05

"Hallucinatory as an LSD trip..."

Om gek van te worden, vindt de een. Hallucinerend als een lsd-trip, zegt de ander. Vijftig jaar geleden werd met In C de muzikale stroming geboren die bekend werd onder de naam minimal music. Terry Riley, de componist van het stuk, nam afstand van intellectuele modernisten als Pierre Boulez en Karlheinz Stockhausen en liet improvisatie, Indiase raga's en Afrikaanse ritmes toe in zijn compositie.

 

In één klap werd gecomponeerde muziek toegankelijk voor liefhebbers van rock en jazz. Voor Pete Townshend van The Who bijvoorbeeld, een van de fans van het eerste uur. Tegelijkertijd bleef Riley, geboren in Californië, deel uitmaken van de experimentele componisten van de West Coast.

 

Zo speelde tijdens de eerste uitvoering, in 1964 in het San Francisco Tape Centre, Steve Reich mee. De meest recente opname is van The Gothenburg Combo, een Zweeds gitaarensemble dat voor het eerst een gitaarversie van de compositie op cd heeft gezet.

 

Het stuk laat de musici veel vrijheid om te improviseren. Zo kunnen de uitvoeringen variëren van twintig minuten tot anderhalf uur. De gitaristen van het Gothenburg Combo houden het beknopt, met een kleine 25 minuten. In die tijd komen er tientallen korte fragmenten voorbij, die Riley als losse modulen voor de muzikanten heeft uitgeschreven.

 

De gitaren zijn met nylon en stalen snaren bespannen, wat het klankspectrum flink uitbreidt. Het levert een frisse, contrastrijke nieuwe uitvoering op. Ook interessant: de puls van c's die telkens worden herhaald, zijn verplaatst naar de laagte, waarmee aan de loungesfeer een basritme wordt toegevoegd.

 

Naast In C staan op de cd eigen stukken van het duo die zijn geïnspireerd op een concerttour door de Verenigde Staten.


de Volkskrant

CD-revyn, P2, Swedish Radio, 2014-11-02

"Perfect music when you're driving your car."

Rolf Nilsén, Gitarr och Luta, 2014-12-05

"The Gothenburg Combo is a unique duo with international authority...With this new album they show just how far they have come..."

1964 komponerade Terry Riley "In C" som han menade kunde spelas av valfritt antal musiker även om kompositören förslog att 35 musiker skulle vara optimalt. Verket består av 53 musikaliska fraser med längder från ett halvt taktslag till 32 takter som upprepas och avlöser varandra."In C" var ett av de första minimalistiska verken och kanske det som blev mest uppmärksammat av musikvärlden. "In C" pekar framåt mot användandet av loopar i musiken och den senare samplingstekniken. Till femtioårsjubiléet av kompositionen har The Gothenburg Combo spelat in verket genom att låta 22 akustiska gitarrer väva en musikalisk tapet där fraser, harmonier och rytmer möts och presenterar en ström av ständigt nya konstellationer som kan göra märkliga saker med lyssnaren. Jag har inte kunnat hitta en tidigare version med enbart gitarrer, så där tror jag att Göteborgs-gitarristerna är först och de renodlar också klangerna mer än tidigare versioner.

 

Annars inleds skivan med en komposition i fem satser av duon själv med titeln "America". Detta är en impressionistisk tolkning av de miljöer de två gitarristerna passerat genom på sina turnéer. Musikaliskt blir det som en minimalistisk roadmovie med olika amerikanska landskap som passerar utanför en bilruta. Jag har aldrig varit i Nebraska, men jag blir nyfiken efter att ha hört Gothenburg Combos drömska och ekande melodi som uppstod i denna delstat.

 

Gothenburg Combo är en unik duo som har en internationell auktoritet inom sitt specialområde den minimalistiska gitarrmusiken. Med denna nya skivinspelning markerar de ännu tydligare än tidigare hur långt de kommit, både med samspelandet som gitarrduo och med att fördjupa sig och utveckla den moderna gitarrepertoaren.


Jan-Erik Zandersson, Universum Noll, 2014-12-08

"...the exquisite The Gothenburg Combo fills half of the CD with loopings, phase shiftings and evocations that put the work in a new light .. it's funny how timeless "In C" sounds in the Combo's hands..."

Terry Rileys ”In C” har sedan första lp-inspelningen 1967 haft ett eget liv, hela tiden förnyat sig i nya musikers händer, sättningarna har varierat, Terry själv har varit involverad och inte, Portisheads Adrian Utley en av de senaste, med sin Guitar Orchestra, och nu är vi i Göteborg där sedan tidigare av mig påpekade, utpekade och utsökta The Gothenburg Combo på “Guitarscapes” (egen utgivning) fyller halva cd:n med ett loopande och förskjutande och suggererande som väcker nya tankar till liv kring verket, långt från "a group of about 35 is desired if possible but smaller or larger groups will work" som kompositören själv uttryckte det. Det har gått ett tag sedan det var 1964, 53 fraser för ”any number of people” skrevs och det är lustigt så tidlöst ”In C” låter i Combons, gitarrduons, händer. David Hansson och Thomas Hansy bjuder också på ett eget stycke, ”America”, som fint ansluter till Rileys värld i San Franscisco för femtio år sedan, när minimalismen vaknade till liv, skakade på sig och bara började göra om och om och om igen.


Universum Noll

Henrik Stan, Westdeutsche Allgemeine Zeitung, 2010-10-08

"Tenderness and delicacy, sensitivity and perfection. But also playfulness and exuberance, virtuosity and sheer joy... The Gothenburg Combo play classical music with pop appeal, exude an irresistible life-affirming sense of humor and belong with these qualities to the leading guitar duos of the world."

Scanned copy here!

 

Zärtlichkeit und Delikatesse, Einfühlung und Perfektion. Aber auch Spieltrieb und Übermut, Virtuosität und schieres Glück: Wenn die Göteburger Thomas Hansy und David Hansson in die Saiten greifen hat man zwei Möglichkeiten.

Mit distanziertem Genuss beobachten oder sich forttragen lassen. Das Publikum in der Eventkirche entschied sich für Letzteres und wurde reich belohnt.

 

Berückend-melodiös fiel der erste Teil dieses letzten Konzerts des Gitarrenfestivals Ruhr aus. Kompositionen von

Brahms, Debussy, Rossini bildete die Gothenburg Combo jederzeit geschmackssicher und reif in frischen Arrangements mustergültig ab. „Clair de Lune“ bei einbrechender Dämmerung ließ ein fasziniertes Publikum bis zur allerletzten Note verzückt nachschmecken. „Golliwogg’s Cake Walk“, ebenfalls vom großen französischen Impressionisten, transferierten die jungen Schweden vom vertrackten Spielchen mit Tönen in humoristische Sensation.

 

Ein beispielloses Zusammenwirken unterschiedlicher Temperamente: Der introvertierte Hansy ertastet sich mit geschlossenen Augen scheinbar intuitiv sein kraftvoll-präzises Spiel. Hansson hingegen hält es kaum auf seinem Stuhl. Er rutscht fortwährend von einer Pobacke auf die andere, weiß nicht so recht wohin mit seinen unteren Extremitäten und kippelt mit der Fußstütze. Ihnen zuzusehen, bereitet riesigen Spaß. Denn Mienenspiel und Körpersprache verraten, dass sich hier zwei Freunde, intime Kenner des jeweils anderen, gefunden haben.

 

Nach der Pause vertauscht das Duo den Tuschpinsel mit der Airbrush-Pistole. „Genug Melodie für heute Abend“,

verkündet Hansy. „Es ist Zeit für Stimmung und Atmosphäre.“ Minimalistisch, streng folgen vier Teile des Zyklus’ „Seven Continents“ aus eigener Feder. Ohne Kenntnis der Musiktradition des Südpols funkt die Gothenburg Combo Morse- Signale aus dem Expeditionsschiff, dessen Rumpf im dicken Packeis knarzt, kurz freikommt und an die nächste Eisscholle schrammt. Ein Trip durch Nordamerika beginnt als kollektiver Metropolen- Herzschlag, als flotte Highway- Fahrt, die mittels minimaler Veränderungen des seriellen Flusses mit einem Mal prärieweite Räume öffnet.

 

Verschlusslaute führen in die Anden. Saiten und Korpus schnalzen, klicken und klappern in Erinnerung an chaotische

Tourneen zwischen Chile und Peru. „Unsere Reisen durch Südamerika verliefen immer chaotisch“, erzählt Hansson im Plauderton. Fischvergiftungen, hohes Fieber, Erdbeben. Besonders wach sind die Eindrücke des ersten Besuchs. Nach 38-stündiger Anreise verfrachtete sie ihr Tour-Manager, übermüdet wie sie waren, in ein Fernsehstudio. Hier gaben die beiden ihr erstes und einziges Interview auf Spanisch. Sprachkenntnisse? Gleich null.

 

Die Gothenburg Combo spielt Klassik mit Pop-Appeal, ist cool, versprüht einen unwiderstehlich lebensbejahenden Humor und gehört mit diesen Qualitäten zu den führenden Gitarrenduos derWelt.


Westdeutsche Allgemeine Zeitung

Oliver Hochkeppel, Süddeutsche Zeitung, 2011-09-01

‎"Like Siamese Twins in ensemble playing they enter new guitaristic territory, with minimalistic music and quasi-electronic sounds on acoustic Guitars."

From an article in Süddeutsche Zeitung about "Internationales Gitarrenfestival Hersbruck"

 

"Den Schlusspunkt des Abends setzte das schwedische Duo David Hansson und Thomas Hansy alias The Gothenburg Combo –auch sie in Deutschland eher selten zusehen. Immerhin, beim anderen herausragenden bayerischen Gitarrenfestival in Bad Aibling waren sie schon. Im Zusammenspiel wie siamesische Zwillinge betreten sie gitarristisch Neuland, mitminimal music und gleichsam elektronischen Sounds auf akustischen Gitarren."


Read scanned copy of the page here!

Dagens Nyheter, 2010-12-16

"A dazzlingly virtuosic and innovative music for the world's most nomadic instruments that create breathtaking crossings between the already known and the never before heard."

The Gothenburg Combo: Sketches of the World was voted best album of the year 2010 by Martin Nyström in Dagens Nyheter!

 

Årets bästa skivor: Martin Nyström

 

1. The Gothenburg Combo

 

”Sketches of the World”, (Combo/Naxos) Nutida gitarrmusik

 

Hur klingar kontinenterna? frågar sig David Hansson och Thomas Hansy i gitarrduon The Gothenburg Combo. Och levererar bland annat ett förlorat och söndertrasat Europa, baserat på en ackordgång lånad av Franz Schubert, som ändå bultar som om det vore på väg mot ett okänt mål. En bländande virtuos och innovativ musik för världens kanske mest nomadiska instrument som skapar hisnande överfarter mellan det redan kända och det aldrig tidigare hörda.

 

Och ur årskrönikan, "Musikåret 2010":

 

"Därför kan jag inte nog peka på den reflekterande storheten hos gitarrduon The Gothenburg Combo som på sin skiva ”Sketches of the World” (Combo/Naxos) från i år fritt rör sig mellan olika tidsskikt, mellan det redan kända och det tidigare aldrig hörda och mellan uttryck för hopp och förtvivlan. Som när de förflyttar sig från flödande ljus till absolut mörker i en resa från det innersta av Afrika till EU:s gräns vid Spaniens sydkust, bara genom att ändra några grepp på gitarren."


Dagens Nyheter

Anna Schneider, Hersbrucker Zeitung, 2011-08-26

"...the young Swedish-Stars at times showed an almost acrobatic skill on the guitar. Their ingenuity knew no limits...With original announcements and loosely scattered, witty stories they kept the tension in the room and brought their songs to the boiling point. With their songs and arrangements, they literally painted inside the minds of the audience in Hersbruck: they created landscapes, adventures and strong emotions."

"Der heimliche Höhepunkt des Abends allerdings gehörte mit der „GothenburgCombo“ aus Schweden dem Nachwuchs: Trotz vorgerückter Stunde — das Konzert dauerte bereits mehr als drei Stunden — gelang es den begabten und einfallsreichen Gitarristen Thomas Hansy und David Hansson, das Publikum noch einmal völlig zu fesseln. Ihr Programm umfasste Eigenkompositionen und reichte darüber hinaus von Minimalist Steve Reich bis hin zu Henrik Strindberg. Dabei zeigten die schwedischen Jung-Stars an der Gitarre mitunter fast schon akrobatisches Können. Ihrem Einfallsreichtum war keine Grenze gesetzt. Mit kubanischen Klängen, „Sones y Flores“ von E. Martin und W. Dominges, spielten sie sich ab der ersten Note in die Herzen der Hörer im Dauphin Speed Event, die sie lautstark bejubelten und beklatschten.

 

Zudem bewiesen sie kabarettistisches Talent: Mit originellen Ansagen und locker eingestreuten, launigen Geschichten hielten sie die Spannung im Saal, die sie mit ihren Musikstücken an den Siedepunkt brachten. Das Duo beherrscht den Minimalismus, ihre große Stärke allerdings ist es Atmosphäre zu schaffen. Mit ihren Liedern und Arrangements malten sie regelrecht vor dem inneren Auge des Hersbrucker Publikums: So entstanden Landschaften, Abenteuer und große Gefühle. Ein starker Abschluss für einen überwältigenden, wenn auch ein wenig überbordenden Konzertabend."


Hersbrucker Zeitung

Mikael Bengtsson, Norra Västerbotten, 2010-10-28

"...exciting and innovative...an experience far beyond the ordinary."

När gitarrduon The Gothenburg Combo spelar klassisk musik är de ruggigt bra. När de spelar samtida är de ännu bättre. Efter en klassisk utflykt med cd:n ”La Vida Breve” är de nu med sin fjärde cd ”Sketches of the World!” tillbaka i samtiden. 40-minuterssviten ”The Seven Continents” är huvudnummer. I sju satser porträtteras sju kontinenter, från Antarktis iskyla till Afrikas heta savanner. En musikalisk jorden-runt-resa fylld av intryck och uttryck, men framför allt en nyfikenhet och experimentlusta som tänjer på gitarrens gränser, utan hjälp av elektronik. Tätt samspel, spännande och nyskapande. ”Sketches of the World” lär aldrig bli var mans egendom, men för den nyfikne, dem som förmår tränga in i musiken, väntar en upplevelse långt utöver det vanliga.


Norra Västerbotten

Theresia De Jong, Nordwest Zeitung, 2012-11-05

"There are fantastic guitarists, there are talented guitarist - and then there are The Gothenburg Combo."

NEUENBURG Es gibt fantastische Gitarristen, es gibt begnadete Gitarristen – und es gibt die Gitarristen der Gothenburg Combo. Thomas Hansy und David Hansson aus Göteburg, Schweden sind sowohl fantastisch als auch begnadet, aber noch mehr: Sie lieben ihre Musik nicht nur – sie leben sie. Wenn sie spielen, wird die Kluft zwischen Spieler und Musikinstrument aufgehoben. Sie verschmelzen zu einer Einheit, zu einem Körper. Ihre ausgeprägte Mimik verrät ihr inneres Engagement, sie sind überdies bis auf die Millisekunde aufeinander eingestimmt. Zum Auftakt der 16. Neuenburger Gitarrentage entführten sie ihre Zuhörer in der Schlosskapelle in eine Welt des Klangs der leisen – fast schon zärtlichen Töne, um dann gleich darauf mit leidenschaftlichem Temperament ihren Gitarren alles abzuverlangen. Sie klopfen, trommeln, nutzen den Gitarrenkörper als Klangraum und zupfen die Saiten mit einer Geschwindigkeit, die die Fähigkeit des Auges, einzelne Bewegungen wahrzunehmen, übersteigt. Das Ohr übernimmt die Führung (wie es sich in einem Konzert auch gehört) und dieses meldet dem Gehirn: Achtung, hier passiert etwas Großes.

 

Ob bei den klassischen Stücken wie von Debussy oder bei schwedischen Volksliedern, die vor dem geistigen Auge die nordischen Wälder vorbeiziehen ließen; die beiden studierten Musiker traten stets auch miteinander in einen Dialog – in der Sprache der Töne. Aber sie zeigten auch Humor und berichteten in fließendem Deutsch und manchmal auch Englisch von ihren Welttourneen nach Südamerika oder China. Diese inspirierten sie zu eigenen Kompositionen über die sieben Kontinente. In Neuenburg vorgestellt haben sie Australien und Südamerika. Letzteres beeinflusst von einem Erlebnis in Peru, wo sie mit hohem Fieber ein Erdbeben erlebten und meinten das Weltenende sei nahe. Und sie können auch fetzig. Beim Tribute an Michael Jackson entfesseln sie einen Moonwalk auf der Gitarre, da blieb kein Bein in der Kapelle ruhig.

 

Gitarrenbauer Holger Harms-Bartholdy, gemeinsam mit Zetels Kulturkoordinator Iko Chmielewski Initiator der Gitarrentage, hatte die beiden zu Beginn des Konzert als „bestes Gitarrenduo überhaupt“ angekündigt. Wer da noch Zweifel hegte, wusste zum Schluss: Harms-Bartholdy neigt nicht zu Übertreibungen. Weitere Konzerte im Rahmen der Neuenburger Gitarrentage sind am Freitag mit Adam Rafferty (Fingerstyle) aus New York (20 Uhr, Friesenscheune) und am Sonnabend mit Caterina Lichtenberg und Mike Marshall (20 Uhr, Schlosskapelle).


Nordwest Zeitung

Hanna Höglund, Göteborgs-Posten, 2010-10-05

"...highly important and political."

The Gothenburg Combo, David Hansson och Thomas Hansys gitarrduo, fortsätter med Sketches of the World på inslagen minimalistisk väg. Det är deras fjärde skiva efter bland andra Reich-hyllningen Soundscapes från 2007 som Sketches of the World liknar som mest när duons egenkomponerade jorden runt-resa når Nordamerika, 60-tals minimalismens hemland.

 

Annars förankras musiken i ett slags global musikhistoria, en konst- och folkmusik med spröd och ofta preparerad gitarrklang. Det här är musik att uppleva live- combon från Göteborg har en sällsam utstrålning på scen som inte riktigt går igenom på skivan.

 

Men vad viktigare är, de undviker exotismer. I stället är det som att de i och med Sketches of the World blivit handelsresande i en musikalisk humanism, som med tanke på den svenska eftervalsdebatten om Sveriges förhållningssätt till resten av världen är i högsta grad viktig och politisk.


Matthias Hockmann, Osnabrücker Zeitung, 2011-11-09

"...perfect symbiosis...two who know each other like brothers. Black and white, plus and minus, yin and yang, Hansson and Hansy.

Gitarrenduo überzeugt auf Gut Altenkamp mit perfekter Symbiose

 

Aschendorf. Schwarz und Weiß, Plus und Minus, Yin und Yang – die ultimativen Grenzkontraste zweier Gegensätze führen im Doppel stets zu perfekter Symbiose. So hält die offenbar naturgesetzliche Kraft der Extreme auch (David) Hanson und (Thomas) Hansy in der Balance – Gitarristen klassischer Schule, die als „The Gothenburg Combo“ erstmals auf Gut Altenkamp gastierten.

 

Um bei der Wahrheit zu bleiben: Der Rückschluss auf zwei Extrempersönlichkeiten ist wild vermutet. Aber anders kann man kaum erklären, warum sich im Schmelztiegel des Duos beide Klangcharaktere zu dermaßen harmonischer Einheit verbinden.

 

Als gäbe es da de facto nur eine einzige Gitarre mit geschätzten 20 Saiten. Ein Teil des Geheimnisses liegt sicherlich in den wohldosierten und eindringlichen Blickkontakten der Schweden zum Puls der Musik: nonverbale Absprachen aus einer Welt der Entrücktheit.

 

Auf diese Weise funktionierte z.B. das klar und klug ausgefühlte Arrangement über Debussys „Claire de Lune“. Oder jenes irrwitzig modulierte Klangspektrum der Gitarren bei „Everything’s Alright Forever“ (Hanson dazu: „small pools of sound you can wash your ears in“) und „Antarctica“.

 

Der Vielfältig- und Kunstfertigkeit nicht genug, gab es raufeuriges von Piazolla („Milonga del Angel“) und sogar Popularmusik aus der Feder von John Lennon und Paul McCartney, wobei sich die abgespeckten Akustikversionen von „Penny Lane“ oder „Get Back“ mit eigenwilliger Note gegen ihr Original durchsetzten.

 

Überdies steckte die „Gothenburg-Combo“ einen charmanten Rahmen mit knackigen Anekdoten und ein paar lockeren Sprüchen in englischer Sprache. Das schicke Ambiente des stuckbesetzten Herrenhauses tat ein Übriges.

 

Es blieb ziemlich gleich, wie hoch die Anforderungen an Technik und Sensibilität auch sein mochten – das Duo behielt wegen seines unbestrittenen Talents, der langjährigen Erfahrung, und – sagen wir mal einer transzendentalen Gleichschaltung in jeder (Ton-)Lage – die Oberhand: Zwei, die sich kennen wie Brüder. Schwarz und Weiß, Plus und Minus, Ying und Yang. Eben Hanson und Hansy.


Osnabrücker Zeitung

Christian Hörgren, Nutida Musik, 2010-12-22

"...the songs... create unique acoustic micro-climates that you can return to many times."

"Hur gör man en cover på världen? Med sin senaste skiva "Sketches of the World" har The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy) gjort ett mycket bra försök. Varje komposition är döpt efter en kontinent och låter därefter. Det vi hör är dock ingen programmusik eller etnisk pastisch. Visst finns det klangliga kopplingar till balinesisk gamelan, nordamerikansk minimalism och afrikanskt tumpiano, men låtarna lyckas bryta sig fria från sina geografiska ursprung och skapa säregna akustiska mikro-klimat som tål att återvändas till många gånger.

 

I texthäftet har de två turnévana gitarristerna kortfattat beskrivit varje stycke, hur det tillkommit och vad det har inspirerats av. När jag har lyssnat på skivan har jag försökt undvika att läsa dessa, av samma anledning som jag aldrig läser baksidan på en hyrfilm. Ett bra verk behöver ingen förklaring, och den poetiska laddning som uppstår mellan enbart låtnamnen och det vi hör är ett kvitto på albumets höga konstnärliga nivå. Det är även ett fantastiskt prov på hur abstrakt musikalisk kommunikation kan överglänsa det ibland alltför explicita skriftspråket. Varje stycke är en värld i sig, och även om gitarrerna ibland lånar sin kland eller gestik från en lokal geografisk musik så överstiger helheten alltid detta genom en komplexitet och klanglig täthet som genomsyrar skivan.

 

Det blir därför litet orättvist att jämföra musiken med något annat man har hört. Sökandet som arbetsmetod i kombination med ett överflöd av klanger och melodier som överlagrar varandra delar de med jazzgitarristen Pat Metheny. Även han har byggt mycket av sin musik av beståndsdelar, om än i en mer kommersiellt gångbar skrud. I stycket "North AMerica" förstärks denna koppling med tanke på den slående likheten med gitarrminimalismklassikern "Electric Counterpoint" (1987) av Steve Reich, där just Metheny spelade alla stämmor. Indirekt återvänder The Gothenburg Combo till Reich vars musik stod i centrum på skivan "Soundscapes" från 2007."


Sara Norling, Dagens Nyheter, 2012-02-07

"It is musical sparring of the highest level and as always with the combo on the verge of the theatrical but never at the expense of the music. If the Leksand hockey team played as The Gothenburg Combo they would win the premier league every year."

 

Ibland när jag åker genom byn Västanvik, ser lökkupolen på Leksands kyrka och ishallens tak sticka upp på andra sidan viken, då tänker jag på The Gothenburg Combo. Eller på ena halvan. På Thomas Hansy som en av de där Leksands­killarna som undsluppit hockeyns grepp. Jag tänker på det igen – att det är tur att det fanns alternativ till isen – när jag sitter på Musikaliska och ser honom humma med och liksom krypa ihop över gitarren i något extra intrikat utbyte med David Hansson.

 

Det är musikalisk sparring på högsta nivå och som alltid med combon på gränsen till teatralt men aldrig på musikens bekostnad. En traditionell kinesisk melodi balanserar sentimentalt och skört i kontraster mellan massivt vibrato och spröda flageoletter, Piazzolla blir mer skitig än melankolisk i två samkörda stycken som färgas av hesa glissandon och fransiga ackord. En ryckig dans där varje insats känns framimproviserad i stunden genom ett ögonkast eller en gest.

 

Själva huvudnumret på konserten är den egenkomponerade sviten ”The seven continents” från senaste albumet ”Sketches of the world”, där varje del skildrar just en världsdel. Ett slags resedagbok i musik, inspirerad av duons flitiga turnerande, av feberfrossa och jordskalv i Peru, av ett samtal med en afrikansk man på en flygplats och av det sönderbombade Dresden.

 

Framför allt är det en resa i sound och åter sound. Live dessutom än mer fascinerande eftersom man får möjlighet att se hur det som på skiva kan låta som vad som helst utom två akustiska gitarrer skapas med enkla effekter som en bit papper instucket vid stallet eller en metallrulle mot strängarna.

 

Så låter exempelvis ”Africa” inte bara som det tumpiano som från början var inspirationen, utan ekar också av skimrande kora och marimba, soundet av en hel kontinent, Antarktis rymmer metalliska morsesignaler och skorrande islossning medan Nordamerika är en rakare hyllning till Steve Reichs urbana minimalism.

 

Än mer elektroniskt låter det i avslutande ”Everything’s alright for­ever” som pulserar försiktigt med influenser från klubbmusikvärlden. Och Beach Boys ”God only knows” som extranummer blir till en förtjusande spröd speldosa.

 

Om Leksands hockeylag spelade som The Gothenburg Combo skulle de för övrigt vinna elitserien varje år.


Dagens Nyheter

Marita Adamsson, Bohuslänningen, 2011-04-19

"The contact between the musicians is so tight that the air is almost crackling."

Inför sista konsertpunkten förklarar Thomas Hansy och David Hansson att stycket Unnggg är skrivet för att visa vad man kan göra med en gitarr när man inte spelar "vanligt." Och "vanligt", säger de med ett leende som antyder motsatsen, har de ju spelat hela tiden nu.

 

Vanligt är just vad det inte varit. The Gothenburg Combo avslutade i helgen Gerlesborgsskolans vårkonsertserie med bland annat de egna kompositionerna gjorda för den ambulerande internationella festival för ny musik, som 2009 delvis hölls i Västra Götaland.

 

Uppdraget bestod i att göra korta inledningsstycken till sju olika konserter; Thomas Hansy och David Hansson bestämde sig för att greppa världen, en låt för varje världsdel.

 

Jorden runt

 

De har börjat kvällen med ett gitarrstycke de lärde sig av kubanska musiker i Dominikanska republiken. Med världsdelsmusiken reser vi vidare. Till varje stycke hör en berättelse som givit inspiration. På en flygplats i USA möter de en afrikansk kimbalospelare, som berättar historien som sin bror. Han tog sig från Centralafrika, genom Sahara med en dröm om Europa, men kom aldrig över Gibraltarsundet till drömuppfyllelsen. Han dog i ett flyktingläger i Marocko, av misstag skjuten av polisen. The Gothenburg Combo återberättar i sitt Afrikastycke broderns öde och återskapar känslan av tumpianots, kimbalons, ljud med hjälp av en pappbit under strängarna.

 

Från Sydamerika använder de minnet av hotellet i Lima, där de bägge musikerna låg i feber samtidigt som staden skakades av en jordbävning. Europas våldsamma 1900-tal återspeglas när de med det sönderbombade Dresden i tankarna till oigenkännlighet plockar isär, "bombar" sönder, en melodi av Schubert. På Antarktis har de aldrig varit men skildrar med fantasin till hjälp hur det kan vara att bli akterseglad där under den långa vintern. Isen knirkar och kraschar ur strängarna, det går kärvt och det lossnar.

 

De skapar nya ljudlandskap och förflyttar gitarrspelet i riktning mot ljudkonstens värld, samtidigt som deras berättar- och underhållartalang flyttar konserten en aning i riktning mot en genreöverskridande scenföreställning. Kontakten musikerna emellan är så tät att luften nästan sprakar.

 

Över gränserna

 

De har inte bara nya kompositioner på programmet. De ger oss också det allra äldsta stycket i sin repertoar: den 2000-åriga kinesiska folkmelodin Zi Zho Diao (den lila bambuns visa). Den lärde de sig ett kinesiskt kök hos en pipaspelare som de träffade när de var på turné i Kina.

 

Så formar sig vårkvällen i Gerlesborg inte bara till en resa jorden runt med historier från turnerande musiker utan också till en jorden-runt-tur med musikaliska influenser, som i ett slag gör klart hur musik färdas från öra till öra, instrument till instrument, påverkar musikerna den möter och i sin tur påverkas av dem. Det blir mycket tydligt hur omöjlig tanken är att musik skulle kunna stängas in i etniska burar.

 

Fotnot: Pipa är ett kinesiskt stränginstrument med 2000-åriga anor.


Bohuslänningen

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda, 2011-03-08

"...a superb ability to bring out the characterics of each tune."

David Hansson och Thomas Hansy, som kallar sig The Gothenburg Combo, gav ett par skolkonserter på dagen och avslutade med en kvällskonsert för alla som ville komma och lyssna, vuxna som ungdomar.

De spelar världsklassisk gitarrmusik. Ordet "combo" säger något om deras inställning till musik. The Gothenburg Combo kunde nästan vara namnet på ett popband. Hansson och Hansy försöker, tror jag, knyta ihop dagens rockattityd med den uppfattning om ljud och rytmer som kan ha funnits på medeltiden.

 

The Gothenburg Combo reser runt på jorden, både i betydelsen att de ger konserter i flera världsdelar och i själva musiken. De är häpnadsväckande samspelta på sina nylonsträngande gitarrer. Än spelar den ena melodin och den andra bastoner och kompar, så växlar de. Ibland turas de om med melodin.

 

De har en suverän förmåga att plocka fram det karaktäristiska i varje melodi. Först ett klassiskt spanskt stycke med en aning av flamenco. Sen fortsätter jorden runt-resan med stycket "Zhio Zhou Dao" ("Den lila bambun") och pling-plongande ljusa kinesiska toner. En melodi med inspiration från Dominikanska republiken har kubanska rytmer.

 

De placerar en bit papper under strängarna och de fina akustiska gitarrerna låter som ett enkelt afrikanskt tumpiano. Det blir som ett ifrågasättande av den västerländska musikens dominans och en hyllning till musikalisk virtuositet var den än finns i världen och hur enkelt instrumentet än är.

 

"Milonga Del Angel" är en mycket långsam tango, hämtad från den argentinske mästaren Astor Piazzolla, och så avslutar The Gothenburg Combo med tre Beatles-låtar: "Penny Lane", "Fool On The Hill" och "Get Back".

 

Också här lyfter Hansson och Hansy fram låtarnas karaktärer: piggt, melankoliskt och rytmiskt. Den sistnämnda, "Get Back", är det rent dödsförakt att spela på akustiska gitarrer. The Gothenburg Combo gör en tuff, nästan brutal Beatles-tolkning som är sensationell!

 

Konsertens alltför korta timma blev inte sämre heller av att David Hansson och Thomas Hansy kan prata fyndigt mellan styckena och förvandla klassisk gitarrmusik till en både underhållande och seriös show.


Ystads Allehanda

Kjell A Johansson, Kristianstadsbladet, 2011-02-08

"Magical Realism!"

The Gothenburg Combo, Kristianstads konsthall den 3 februari..

 

De båda vittberesta gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy som tillsammans utgör duon The Gothenburg Combo gav på torsdagskvällen i Kristianstads Konsthall en konsert som inte var av denna världen. Jo förresten, det var just vad den var. Hansson och Hansy rör sig jorden runt fysiskt och musikaliskt. Under sina resor har de inspirerats till verket "The Seven Continents", en svit om sju stycken, ett för varje världsdel. det svarade för huvudparten av aftonens program.

 

Varje sats utgår från en upplevelse eller händelse ur verkliga livet. "Africa" är berättelsen om en man som mödosamt to sig upp genom kontinenten i hopp om ett bättre liv i Europa men miste livet på vägen dit. I "Australia" möter, i spröda toner, ett mikrokosmos av spindlar, moskiter, ormar och skalbaggar. Till "Europe" inspirerades duon av ett besök i tyska Dresden, vars kulturella och arkitektoniska skatter utplånades under Andra världskriget, en påminnelse om att det som tagit århundraden att bygga upp kan förintas på ett par timmar. Den musikaliska utgångspunkten är en sats i en pianotrio av Schubert (som figurerar i Stanley Kubricks film "Barry Lyndon") vilken här "bombats sönder" till oigenkännlighet. I Sydamerika har The Gothenburg Combo gjort omfattande turnéer i de mest skilda miljöer. Deras "South America" är en hallucinatorisk sammanfattning av dessa upplevelser sedan Hansy insjuknat i Lima, Peru efter att ha ätit nationalrätten Cebiche samtidigt som Hansson låg i svårartad djungelfeber. Magisk realism!

 

"Asia" är väldiga folkmassor, främmande ljud och smaker, intensiv aktivitet och tidlöshet. "Antarctica", den enda kontinent som de inte besökt, skildrar isolering, ensamhet och storslagen natur. "North America" slutligen är New York och den minimalistiske tonsättaren Steve Reich, en av duons musikaliska husgudar, Polarpristagare 2007, då The Gothenburg Combo var inbjuden att spela vid utdelningen. Reich är åter aktuell i Stockholm som huvudperson i en just avslutad tonsättarfestival. Hans "Nagoya Guitars" fanns med bland de stycken som inramade "The Seven Continents" i Konsthallen.

 

Det var förbluffande vad The Gothenburg Combo kunde åstadkomma med två gammaldags akustiska gitarrer i en helt nutida konsert som dock innehöll ett tvåtusen år gammalt stycke från Kina som de snappat upp vid en av sina resor dit. Omtumlade begav vi oss hem efter denna jordenruntresa.

 


Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2010-09-15

"The sound of the World? Martin Nyström hears the answer on The Album of the year."

"Det låter söndertrasat och oförlöst men ändå som om det vore omöjligt att stoppa. En ackordgång som upprepar sig varv efter varv i en ständig strävan mot något mer, något fjärran utopiskt.

 

När nu gitarrduon The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy) på sitt fjärde album, ”Sketches of the world” (Combo/Naxos), har tonsatt de sju kontinenterna är ”Europa” färgat av deras besök i Dresden för några år sedan.

 

Den magnifika kulturstaden som nästan över en natt lades i ruiner efter de allierades bombningar i slutet av andra världskriget. Och som under barockepoken var Europas centrum för en musikkultur där enkla ackordföljder kunde bygga upp allt väldigare byggnader: symfonier, operor och oratorier. En lustfylld besatthet i symboler för utveckling och framtida storhet som när som helst har kunnat vändas till ett aggressivt begär efter destruktion och förintelse.

 

Ackordgången som används för detta ”Europa” är också en dekonstruktion av Franz Schuberts Pianotrio i Ess-dur – den musik som Stanley Kubrick använde som sorgesång över Europa i filmen ”Barry Lyndon”.

 

Det är ett riskfyllt företag som The Gothenburg Combo föresatt sig när de försökt svara på hur världen låter. Det kan ju bli alltför generaliserande. Men de har litat på sina egna intryck efter många års turnerande. Och detta är snarare ett slags ”resemusik” än en ”världsmusik”. Präglad av förflyttningar och möten där det igenkända får drag av något aldrig tidigare hört. Och deras instrument, den akustiska gitarren, är också kanske det mest nomadiska instrumentet vi känner till – som sedan tusen år tillbaka gjort musikaliska överfarter mellan världens stora musikkulturer.

 

I ”Antarktis” rister det och spränger innan islandskapet blir till ordlös sång, i ”Asien” ringer det som av väldiga klockor i en värld där extrem tillhet samlever med hyperaktivitet, i ”Australien” härjar okontrollerade tonsvärmar i en hallucinatorisk gränslöshet och i ”Nordamerika” råder en slankt strömlinjeformad men vibrerande minimalism.

 

Mest civiliserat men också turbulent låter det om ”Sydamerika” där en rasande 6/8-delstakt driver musiken i något som lika gärna kan vara förloppet hos en plötslig statskupp som ett herrelöst karnevalståg.

 

En motsättning som får sitt starkaste uttryck i ”Afrika” där porlande central­afrikanska tumpianoklanger (kalimba) föder fram ett nordafrikanskt sound. En färd baserad på en tragisk berättelse om en resa från Afrikas mitt mot gränsen till Spanien och EU. En omutlig gränsstation vars spärrar sprängs i ett av detta enastående albums fristående stycken, ”Al-andalus”, där The Gothenburg Combo hyllar det medeltida mångkulturella Andalusien och musikens och livets ohejdbara rörlighet."


Dagens Nyheter

Kalle Tiderman, Svenska Dagbladet, 2010-09-29

"...personally interpreted and admirably free of exoticism."

Ett nyskrivet verk för två akustiska (ibland preparerade) gitarrer, komponerat av Gothenburg Combo, alltså David Hansson och Thomas Hansy. I sju satser porträtteras sju kontinenter, personligt tolkade och föredömligt fria från exotism. Ett vitt spektrum av temperament ryms i verket, från iskyla i Antartica och zenbuddhistisk stillhet i Asia, till minimalismen i North America och röjig 6/8-delstakt i South America, med spelstil lånad från andinsk charango. Personligast är den sorgsna Africa, som bygger på ett verkligt levnadsöde. Fyra fristående stycken rundar av programmet.


Svenska Dagbladet

Gert-Ove Fridlund, Hallands Nyheter, 2010-09-15

"The rhythms evoke a strong presence, at times reinforced by the silence."

”Sketches of the world” (Naxos)

 

Ordet gränslös ligger nära till hands för den här Göteborgsduon, som består av gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy. Musiken sjuder av influenser från flera kontinenter, reseintryck i många fall. Duon, som fått flera utmärkelser, har turnerat världen runt, vilket märks på deras fjärde skiva ”Sketches of the world”.

 

Det är en timslång, helt instrumental produktion med ekon och avtryck främst från Afrika och Sydamerika. Rytmerna frammanar en stark närvaro som ibland förstärks av tystnaden. Här och var hörs minimalistiska drag, och det förvånar inte att duon gjort en hyllning till Steve Reich (”Soundscapes”, 2007). Musiken kan kännas något abstrakt ibland, men pulsen bleknar aldrig. Dessa skolade musiker, som nyligen besökt Falkenberg, har mycket att säga.


Hallands Nyheter

Rolf Nilsén, Lira, 2010-12-22

"The duo explores the Guitar's tonal possibilities to the outermost..."

"The Gothenburg Combo är en gitarrduo bestående av David Hansson och Thomas Hansy. De ger nu ut sin fjärde cd och det är den mest originella och personliga hittills. Duon rör sig i gränslandet mellan modern experimenterande klassisk gitarrmusik och ambientmusik. Om man tycker att detta skulle vara svårt att framföra på enbart två klassiska gitarrer så har The Gothenburg Combo en annan åsikt. Duon utforskar gitarrens klangmöjligheter till det yttersta utan att använda effekter eller överdubbningar. Här har duon komponerat en svit inspirerad av jordens sju kontinenter, gitarristernas subjektiva bilder från bland annat konsertturnéer över hela världen. Skivan avslutas sedan med fyra mer traditionella kompositioner som inte är duons verk. Effekten av dessa fyra spår blir väldigt lugnande efter det föregående experimenterandet…"


Lira

Ovb-online, 2009-11-30

"Hochunterhaltsam...und durchaus virtuos..."

Den Abschluss des Festivals, das drei Wochen lang zwölf Konzerte mit über 40 Mitwirkenden bot, gestaltete das schwedische Gitarrenduo "Gothenburg-Combo" im Kurhaus Bad Aibling.

 

David Hansson und Thomas Hansy erinnerten in ihrer humorvollen Präsentation ein wenig an den komödiantischen Auftakt der Reihe mit dem "Ukulele Orchestra": Beinah schon parodistisch war der Auftakt mit einem spanischen Stück, gefolgt von einer von Piano auf Gitarre transformierten Komposition von Debussy. Die beiden unternahmen nun eine kleinen Streifzug durch verschiedene Kontinente und spielten kuriose chinesische und afrikanische Instrumente nach, wie die Pipa oder das afrikanische Daumenklavier Kalimba, das sie mit zwischen die Saiten platzierten Papierstücke imitierten.

 

Nach der Pause bewies das Duo, dass es nicht nur hochunterhaltsam, sondern durchaus virtuos konzertieren kann. Eine Passage aus den Goldbergvariationen von Johann Sebastian Bach atmete Frühlingsluft. Hier sprangen wirklich die Finger über die Saiten und machten dem Namen des Festivals alle Ehre.

 

Ein schönes ruhigeres schwedisches Stück folgte, in der Art, wie auch die Fraunhofer Saitenmusik Tradition lebendig klingen lässt. Und kubanisch setzte sich das Konzert fort, mit einem melodischen "Soles y Flores" des Komponisten Eduardo Martin. Abschließend gab es noch ein längeres Experimentalstück vom Feinsten. Im Sinne akustischer Landschaften - "Soundscapes" - und in der Tradition von Gruppen wie Kraftwerk oder von Philipp Glass entstanden eigentümliche musikalische Gebilde, die eher aus der elektronischen Musik denn von akustischen Instrumenten zu kommen schienen. Die Einladung zur Besinnung und Konzentration nahm das Publikum gerne an.

 

Das Duo erwies sich nach seinem Kurzauftritt vom letzten Jahr als würdiger Abschluss des Festivals und zeigte nochmals viele Facetten der Gitarre als wunderbar vielseitigem Instrument auf.


Read more on Ovb-online!

Gene O. Morris, McCook Daily Gazette, 2009-11-06

"...the performance Thursday night by the Gothenburg Combo may have been the most delicate and serene ever."

Of all the concerts given in McCook's historic Fox Theatre, the performance Thursday night by the Gothenburg Combo may have been the most delicate and serene ever.

 

You could hear a pin drop as Thomas Hansy and David Hansson of Gothenburg, Sweden blended smooth, gently played strokes on their acoustical guitars.

 

"Some of the audience members told me they closed their eyes to more fully focus their hearing upon the delicate sounds," said Dale Dueland, a McCook Community Concert board member and the introducer of the program.

 

...it was a testament to the gentleness of their music, reminiscent of a mother's lullaby that soothes her baby to sleep.

 

Hansy and Hansson, who became acquainted as high school students at Sweden's Academy of Fine Arts, have been combining their classical guitar skills ever since. They now make 60 to 90 worldwide appearances annually, including performances in China and Latin America as well as the United States.

 

They are on a three-week tour of the United States. They came to McCook from South Dakota, and will go from here to Cheyenne, Wyo., and Colorado Springs, Colo.

 

The classical guitarists were glowing in their praise of the Fox. "This is a fabulous theatre," Hansson said. "The acoustics are wonderful." Hansy added, "We would like to come back in two or three years. We want to see the progress you have made in restoring the theatre."


Read more on McCook Daily Gazette!

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2009-10-05

"...Gothenburg Combo som bjudit på helt suveräna småstycken..."

Om TheGothenburgCombo på festivalen "ISCM World Music Days" i Göteborg:

 

"...Och, vilket är ett gott betyg för festivalen, publiken har strömmat till. Inför varje konsert uppvärmda av gitarrduon Gothenburg Combo som bjudit på helt suveräna småstycken ironiskt kallade ”Perspektiv på de sju kontinenterna” – så som två gitarrer kan uppfatta dem. Ett slags ”Listen to the world” förvandlat till en klackspark, men som bidragit till att etablera en avspänd nyfikenhet i salongerna. Inte så olik den lustfyllda safariattityd och förväntan inför det främmande som är självklar kring stadens filmfestival och dans & teaterfestival."

Martin Nyström, Dagens Nyheter

 

"I Konserthusets Stenhammarsal möter publiken Gothenburg Combo, vars klangmeditation över Antarktis känns väl lämpad för att inleda konserten med danska kammarensemblen Athelas. Två sordinerade gitarrer suggererar en öde rymd med subtila signaler och frasande ljud."

Sofia Nyblom, Svenska Dabladet


Läs mer på Dagens Nyheter!

Läs mer på Svenska Dabladet!

Glenwood Springs Concert Association, 2009-11-15

“The audience was totally enthralled with the performance! One of our best concerts!"

On The Gothenburg Combos US-tour, fall-2009:

 

“The audience was totally enthralled with the performance! One of our best concerts ever!"

Glenwood Springs Community Concert Association

 

“The precise empathetic musical communication between them was astounding-wonderful to watch and experience. Warmth from them to the audience and from the audience to them.”

Cheyenne Concert Association

 

“Excellent-great response!”

Bemidji Concert Series

 

 "Many thanks for a dynamic evening performance at the American Swedish Insitute (ASI) this past Saturday!

Your energy and musicianship, superb. Hope you will consider a return performance at the American Swedish Inst., Minneapolis, you will be most welcome."

Curt Pedersen, The American Swedish Institute, Minneapolis

 

 "These young men are professionals! The audience seemed to loved them!”

Lakeland Performing Arts Association

 

"Wonderful musicians-good audience report."

Montevideo Concert Association


Fride Jansson, Sörmlands Nyheter, 2009-07-06

Unbelievably good! And what nuances and variations! Their version of the "Goldberg Variations" was something of the most affectionate I have ever heard....

 

Om TheGothenburgCombos konsert på Åkerö Kulturfestival 2009. (På svenska)

 

....Överträffa detta? Nja, det ska vara gitarristerna Thomas Hansy och David Hansson i så fall. De hade också allt i huvudet och hela tiden ögonen på varandra så att nästan allt lät som ett instrument. Otroligt bra! Och vilken variation och nyansering!

Deras smakprov på ”Goldbergvariationerna” var något av det kärleksfullaste jag har hört (men inget för purister i rytm och klang).

Och sedan tog de oss runt halva jorden: härmade afrikanskt tumpiano och kinesisk pekingopera; en visa från Orsa men också stor underhållning av ”Gollywoggs Cake Walk”; minimalistiskt myllrande magi men också brutal men rolig modernism av Henrik Strindberg.


Läs mer på Södermanlands Nyheter!

Bo Borg, Nya Lidköpings-Tidningen, 2009-04-01

"Sällan har jag hört ett så nästan hypnotiskt trollbindande framträdande....utan åthävor visade de direkt att det är där bland de riktigt stora de hör hemma."

Något annat än de starkaste superlativen vore en snål och felaktig underdrift efter The Gothenburg Combos konsert på Vänermuséet på söndagseftermiddagen. Sällan har jag hört ett så nästan hypnotiskt trollbindande framträdande. Vi fick höra allt från 2000-årig kinesisk musik till ett nyskrivet stycke inspirerat av samtida elektroniska musiktrender. Och deras virtuositet och framförallt deras makalösa musikalitet fick allt att liksom bli självklara delar av en musikalisk helhet. Deras samspel har precisionen hos en schweizisk kronometer utan att någonsin bli mekaniskt.

 

De började på klassisk gitarr-mark med några spanska folksånger i arrangemang av Manuel de Falla. Klassiskt gitarrspel när det är som mest njutbart. Och samtidigt gav de sig in på ett musikaliskt fält som är minerat av mördande konkurrens av de allra bästa. Och utan åthävor visade de direkt att det är bland de riktigt stora de hör hemma. I nästa stycke satte de papper i strängarna och fick sina gitarrer att låta som ett afrikanskt tumpiano med ett sprött och darrigt ljud. Och med sitt framförande av den därpå följande 2000 år gamla kinesiska musiken visade de att i händerna på stora musiker är musiken tidlös. Det fanns inget annat än här och nu. Och med en folkvisa från Leksand från 1800 talet visade de att starka känslor är något helt annat än sentimentalitet.

 

För mig var kvällens höjdpunkt när de spelade några stycken ur Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer. De har en mjuk värme i sin ton och i sitt spel jag tycker mycket om. Och det finns mycket känsla att ta fram ur Bachs musik och det gjorde de.Ytterligare en highlight i pärlbandet av höjdpunkter var deras egen komposition med titeln Everything’s Allright Forever. Den akustiska gitarren fördes med omstämning in i helt nya klangvärldar, ljudbilder och ljudmiljöer. David Hansson liknade stycket vid ”små bassänger av ljud att tvätta öronen i.” Så sant som det blev sagt. De spelade på ett märkligt sätt där båda händerna spelade olika tonföljder samtidigt. Stycket hade ingen melodi i egentlig mening, och egentligen ingen rytm. Trots att de musikaliska grundelementen saknades var det meditativt på ett melodiskt sätt. Och elektronikan som brukar kännas kall och analytisk blev varm och nyfiket nära i deras händer.

Det här var en oförglömlig konsert i absolut toppklass.


Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning, 2008-10-28

"The Gothenburg Combo ger lyssnarna pumpande energi och romantik så det sprutar. Duon blir aldrig tråkig. Och den spanska musiken får ett av de läckraste utföranden jag har hört."

David Hansson och Thomas Hansy, de två gitarrister som utgör Göteborgsduon The Gothenburg Combo, har här samlat musik de tycker om, oavsett ursprung, och arrangerat den för två gitarrer.

 

Först ut är klassisk spansk gitarrmusik, intimt förknippad med gitarrister som Andres Segovia och Julian Brem men också med "gitarrens andra guldålder" 1950-1980, då charterturismen gjorde Spanien till symbol för sol, värme, romantik och spontanitet i svenskarnas ögon.

 

För gruppen tycks det vara minnen som väcker starka känslor, och även i det övriga materialet är eldighet, kraft och temperament, stora kast och mycket hetta duons signum. Den ger sig på all musik med samma vilja att ge publiken känslovaluta; med samma starka uttryck, samma energi.

 

Här och var kan det förstås bli för mycket av det goda. Brahms vackra intermezzo förlorar sin ömhet, och Debussys Clair de Lune gör sig inte alls på gitarr: efterklangen i instrumenten räcker inte till för att väva den skira, hemlighetsfulla väven.

 

Men den musik som är mer energisk till sin karaktär låter mycket bra: Bach, Debussys melankoliska Arabesque och den pigga Golliwog´s Cake-walk; Carullis klassiska toner som får stuns.

 

The Gothenburg Combo ger lyssnarna pumpande energi och romantik så det sprutar. Duon blir aldrig tråkig. Och den spanska musiken får ett av de läckraste utföranden jag har hört. Olé!

 


Anna Östman, Västerbottens Folkblad, 2008-10-03

"...de kompletterar varandra som om de vore en enda tjugofingrad 150-kilos gitarrvirtuos."

GITARRDIALOG. David Hansson och Thomas Hansy har anammat den enda godtagbara anledningen till att skippa

mellanslagen i sitt artistnamn; de kompletterar varandra som om de vore en enda tjugofingrad 150-kilos gitarrvirtuos.

Klassiska pianostycken och svensk folkmusik reinkarneras som gitarrdialoger på denna duons tredje skiva och det

fullkomligt ångar Spanien om både Debussy och Bach. Håll tummarna för att de vågar testa även egna kompositioner i framtiden.


Raymond Tuttle, Classical Net, 2008-07-27

"Both CD:s are excellent and should appeal to a wide range of listeners."

TheGothenburgCombo (no spaces, please!) is Swedish guitarists David Hansson and Thomas Hansy. The Combo was formed in 2000, has given concerts on four continents, and in 2004, won the "13ème Concours International de Guitare en Duo" in France. In addition to the two CDs reviewed here, they have recorded a program, called "Hausmusik," of 19th-century works played on period guitars.

 

"La Vida Breve," their most recent release, is an eclectic program of "romantic music for two guitars," although one could dispute to what extent Bach's music is "romantic," let alone "Romantic." Hansson and Hansy are responsible for all of the arrangements, with the exception of the works by de Falla (Emilio Pujol) and Brahms (Ansgar Krause), and the two Swedish folksongs (Sven Berger).

 

The two guitarists take a subjective approach to the material. Their goal seems to have been to create a variety of moods, and a relaxing listening experience, more than to remain faithful to the composers or their work. Indeed few pianists would play the Debussy pieces this slowly, and the Brahms Intermezzo is almost unrecognizable in this guise. In the Carulli, Hansson and Hansy take a piece that is "a bit long and somewhat repetitious" (I don't doubt it, actually), and cut it down drastically.

 

In other words, this is a CD that purists might not appreciate. Nevertheless, I thought that the material, while it was changed, made the transition to two guitars successfully. Even when the playing is at its most dreamy, the musicianship of TheGothenburgCombo remains alert and involving. The Spanish-inflected selections have sharp rhythmic outlines, and the Debussy is finely colored. The Brahms Intermezzo is really touching, and I wish that the composer could have heard it this way! (Did Brahms write any guitar music?) The program was recorded in a Swedish church, and the venue contributes to the attractive sonic ambience without becoming a distraction. This is a program that rewards repeated and attentive listening, although it also is perfect for late nights when one is too tired to listen critically!

 

"Soundscapes," the predecessor to "La Vida Breve," adds another dimension to one's understanding of TheGothenburgCombo. This SACD is built around two major compositions by Steve Reich: the disciplined "process music" of Phase, and the more freely constructed Nagoya Guitars, David Tanenbaum's arrangement of Nagoya Marimbas. (Tanenbaum collaborated with Reich to create this arrangement in 1997.) In the former work, composed in 1967, the two instruments play the same material, but because one is playing it slightly faster, the two instruments go out of phase, creating what might be thought of as intriguing interference patterns. This occurs over the course of almost 22 minutes. Again, Phase is played in an arrangement by Hansson and Hansy, and some changes have been made to Reich's original. Nagoya Guitars is similarly relentless in its progress, but is more spontaneous and joyful. It sounds fine played by two guitars! In Pulse, Hansson and Hansy impress with the precision of their playing. (When this piece goes wrong, it can go really wrong.) Nagoya Guitars is ebullient, yet always controlled.

 

The extended opening work by TheGothenburgCombo is episodic, but the episodes clearly relate to the other material on this CD, and Hansson and Hansy must have had a good time creating these fresh sounds. This might be "ambient music," but it has both structure and substance. Peter Hansen's work is a hypnotic elegy to the American blues/rock guitarist who died in 1971. The use of capos darkens the sound of both guitars. Eklöf's Friday, inspired by a song by The Cure, is atmospheric, and it has an unusual pulse, derived not from the precise division of beats and musical phrases, but from the performers' internal mental "reading" of The Cure's lyrics. (I know this sounds a little airy-fairy, but the proof is in the pudding.) The CD closes with a short work – or rather, a portion of one – dedicated to the Combo. Like Friday, it moves forward driven not by numbers but by breaths.

 

"Soundscapes" was recorded in a different Swedish church, with the microphones placed a little more closely to the players than they are on "La Vida Breve." Consequently, the recording is a bit less atmospheric, but it remains very satisfying.

 

Both of these CDs are excellent, and should appeal to a wide range of listeners. More information about TheGothenburgCombo can be obtained from www.gbgcombo.com.


William Yeoman, Classical Source, 2008-09-12

"...an extremely enjoyable recital in which both musicians seem prepared to take risks in the name of real expression – a rare thing in recorded music these days."

Swedish guitar duo TheGothenburgCombo, comprising guitarists Thomas Hansy and David Hansson, first came to prominence after winning First Prize and the Audience’s Prize in the 13th Concours Internationale de Guitare en Duo in France in 2004. It is now considered one of today’s finest classical guitar duos, and tours widely throughout the world, playing in venues as diverse as concert halls, clubs, schools, churches and galleries.

 

La Vida Breve is the duo’s third disc. Its first featured 19th century guitar music played on period instruments; its second, entitled Soundscapes, was by contrast devoted to the music of Steve Reich. The present release is not based on a particular concept (despite the “romantic music for two guitars” mentioned in the title, looking at the actual works it’s hard to categorise all of them as either from the Romantic period or even romantic in a more general sense); instead, it mirrors the diversity of an actual concert programme and simply contains works that TheGothenburgCombo has enjoyed playing over the years.

 

La Vida Breve is thus a kind of musical autobiography. In their charming booklet notes, Hansy and Hansson tell why they decided to include some of these works in their repertoire: how listening to a recording of the Brahms while driving at high speed down a German Autobahn seemed to arrest all time and motion, or how they happened upon an elderly accordionist in Holland playing Clair de Lune one day and were struck by the beauty and depth of his playing.

 

Moving along national lines, from Spanish and German through to Italian, French, Swedish and back to German again with the Bach, this disparate collection proves to make for a satisfying recital. The vibrancy and colour of the Albéniz and Falla works is reflected in an abridged version of one of Carulli’s otherwise interminable Serenades. The melodic simplicity of the Brahms Intermezzo is echoed in the extremely beautiful Swedish folksong arrangements by Sven Berger. The radiant architecture of Debussy’s Clair de lune and Arabesque No.1finds their twin in the ‘abstract’ and strangely haunting three canons from Bach’s Musical Offering.

 

The playing is of a consistently high standard, full of life and spontaneity. If there are sometimes rhetorical excesses, as in the generous pauses between phrases (especially noticeable in the Albéniz pieces and Clair de lune), these always seems to arise from sincere motives and are never employed merely for effect. The variations in tone colour are orchestral in their scope (the Carulli being a conspicuous example), while clarity of line and chordal weight are rarely sacrificed to the exigencies of the moment – though when they are, it’s worth it.

 

Overall this is an extremely enjoyable recital in which both musicians seem prepared to take risks in the nam of real expression – a rare thing in recorded music these days.

 


Gerald Fenech, Classical Net, 2008-07-27

"...simply perfect...Buy it!"

If you're into arrangements for guitar duo, then this is the disc for you. The strangely titled GothenburgCombo are no other than the talented David Hansson and Thomas Hanssy who, according to the bio notes in the CD booklet, have already taken the Swedish musical world by storm and when you hear the music performed here, you'll realize that this is certainly no dupe.

 

They have a particular affinity for Spanish or French Spanish inspired music (the title is a case in point) as can be heard in the Albéniz, de Falla and Debussy items which are beautifully suited to a guitar duo, But Hansson and Hanssy are also dab hands at exploring other rather rare transcriptions such as Brahms' Intermezzo Op. 118 and parts of Bach's "Musical Offering". The folksongs from Sweden are as is to be expected, beautifully played.

 

The disc's presentation is very attractive as is the recording which is simply perfect both in ambience and in clarity. This is one for a hot sultry afternoon, with the soft twangs of guitars playing away and releasing one from tension and the hustle and bustle of today's world. Buy it!


Martin Nyström, Dagens Nyheter, 2008-06-25

"För David Hansson och Thomas Hansy i TheGothenburgCombo är gitarren ständigt i förvandling."

Vad är det som gör att gitarren aldrig bara är var den är? Har det med bluesen, jazzen, flamencon eller Jimi Hendrix att göra? Eller började det redan för femhundra år sedan när den vandrade ut i världen från den iberiska halvön? För David Hansson och Thomas Hansy i The Gothenburg Combo är gitarren i ständig förvandling.

 

Efter det hyllade albumet "Soundscapes", med ambient och minimalistisk musik, dyker de nu på "La vida breve" ner i sin tonårsmusik: den romantiskt hemlighetsfulla spanska musiken förknippad med gitarrhjältar som Andrés Segovia och Julian Bream. I egensinniga men ändå ömsinta duoversioner av gitarrklassiker av Isaac Albéniz, Ferdinando Carulli och Manuel de Falla. Som varvas med lika särpräglade covers av pianomusik av Johannes Brahms och Claude Debussy samt ett par svenska folksånger.

 

Albumet är brokigt men hålls samman av en slags vördnad. Som inför en gammal mans vishet och melankoli och vars mysteriöst romantiska förflutna man bara kan gissa sig till.


Lovisa Eriksson, Nya Wermlands-Tidningen, 2008-06-20

"Gitarrvirtuoserna David Hansson och ThomasHansy har gjort det igen."

Gitarrvirtuoserna David Hansson och Thomas Hansy har gjort det igen. Med en magisk fingertoppskänsla tolkar duon denna gång den klassiska gitarrmusiken från guldåldern 1950-1980. Hanssons och Hansys närvaro och utsökta samspel färgar musiken med dramatik, ödmjukhet och sinnlighet.

 

Repertoaren innehåller såväl Isaac Albéniz och Claude Debussy som Johann Sebastian Bach och svenska folksånger – allt framfört med briljans och ett slags vördnad uppblandad med kreativ iver. Lyssningen blir därför en vindlande upptäcktsfärd genom vingårdar, över soldränkta torg och in i djupa skogar. Mycket behagligt.


Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 2008-06-02

"...ett försvar för olikhet och skillnad, för rätten attgöra på ett helt annat sätt och just därigenom nå in till uttryckets kärna."

"Kan inte musiken få vara reservationslöst vacker då och då?

 

Jo, absolut, och det finns något väldigt intressant med upplägget av denna konsert som möjligtvis skulle kunna betitlas Kreisleriana. Det vill säga: Hansson och Hansy tar sig friheten att framföra stycken som inte alls är tänkta för två gitarrer, alltifrån Bachs Goldbergvariationer och Debussys pianominiatyrer till ett av Brahms sena Intermezzon. Ungefär som virtuosen Fritz Kreisler en gång gjorde i början av 1900-talet. Resultatet blir en tilltagande förvåning och en förbluffande koncentration i uttrycket.

 

Det är allt annat än tidstroget förstås, men det som gör spelet drabbande är kombinationen av frihet och allvar i det som först mest förefaller inställsamt. Skönheten återerövras och får ett drag av om inte farlighet så i alla fall genuin berusning. Gothenburg Combo är helt klart inne på ett intressant spår med detta material.

 

Att till exempel Goldbergvariationerna fungerar så väl på två gitarrer är något av en uppenbarelse, men det finns en verklig omsorg om detaljerna i Hanssons och Hansys tolkning. Detsamma gäller spelet i Brahmsintermezzot som betonar den bräckliga skönhet som gör melankolin till något av en extra melodistämma, en sång man hör inombords.

 

Musik kan framföras på otroligt många olika vis och kontentan av denna konsert är att den blir ett försvar för olikhet och skillnad, för rätten att göra på ett helt annat sätt och just därigenom nå in till uttryckets kärna."


Sebastian Pantel, Nordische Musik, 2008-01-25

"Das Duo ist perfekt, shon seit Jahren-technisch wie in der Auswahl seiner stets exquisiten Programme."

Als der amerikanische Minimal-Music-Komponist Steve Reich 2007 den schwedischen »Polar Music Prize« gewann, spielte das Gitarren-Duo Gothenburg Combo bei der Verleihung. Zwei Reich-Stücke bilden auch bei diesem Album, das »Ambient-Music« im eigentlichen Sinn sein will, das Rückgrat, ummantelt von zeitgenössischen schwedischen Kompositionen. Die sind alle wohlfühlig, asiatisch angehaucht, impressionistisch versträumt, wenn auch an Reichs wiegenden Figuren und flimmernden Effekten geschult.

 

Doch die berühmte »Phase« ist nunmal an kalkulierter Kälte kaum zu überbieten: das gleiche Motiv auf zwei Gitarren gespielt, von dem sich das eine, weil minimal schneller, nach und nach gegen das andere verschiebt. Das erzeugt Hör-Halluzinationen zwischen den Tönen – wie das Summen in Telegraphenleitungen, die auf dem Cover zu sehen sind. Das Duo ist perfekt, schon seit Jahren – technisch wie in der Auswahl seiner stets exquisiten Programme. Hier kommt noch die glasklare, lebensnahe SACD-Aufnahme hinzu. Für Reichs Minimalismen allein lohnt die CD schon.


Jim Bosse, Soundboard Magazine, 2008-04-15

"TheGothenburgCombo was indescribable."

The Gothenburg Combo from Sweden performed next. This duo consisting of David Hansson and Thomas Hansy was the first prize winner of Concours International de Guitare – Montelimar, France; the largest competition for guitar duos in the world.

 

The Gothenburg Combo was indescribable. They began with a sensitive performance of a beautiful Bach duet, then the lively Golliwogg’s Cake-walk by Claude Debussy, ending with a hilarious modern Swedish piece that employed every conceivable sound two guitars could possibly make. It was evident why they were competition winners, they were incredible.


Per Björck, Hallands-Posten, 2008-03-28

"Lyhört och nervigt som i en musikalisk duell med två vinnare ."

Under onsdagen gjorde den dynamiska gitarrduon ”The Gothenburg combo” två nedslag i Halmstads konsertliv. Den lilla lunchkonserten på bibliotekets Nissanscen tjänade som preludium till kvällens konsert i Musikgemaket.

 

Under kvällens konsert lotsade de två gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy i suveränt samspel –som kom tonerna från en tolvsträngad gitarr spelad av en tjugofingrad gitarrist –publiken genom ett brokigt musikaliskt lapptäcke vävt av toner från Kina till Peru.

 

Som inneslutna i en osynlig glasbubbla föreföll musikerna absorberade av sin intensiva kommunikation, helt fokuserad på att blottlägga musikens innersta väsen; lyhört och nervigt som i en musikalisk duell med två vinnare.

 

De fick en faktiskt att för stunden glömma hur dynamiskt begränsad en gitarr kan vara i fel händer; stort klangspektrum med tvära kast och hisnande karaktärsbyten slog emot oss åhörare i framföranden märkta av nerv och glöd.

 

Med en klassisk repertoar med blinda fläckar tvingas gitarrister ofta att spela arrangemang av annan repertoar. Så även kvällens duo som, med framgång, framförde egna såväl som andras versioner av bland andra Debussy, de Falla och Rossini.

 

Även orkesterstycken som det av de Falla och ouvertyren till Rossinis ”Barberaren i Sevilla” kom till sin rätt iduons sensibla tolkningar färgade av känsla för såväl klangfärgsvariationerna som de tväraste dynamiska kasten.

 

Henrik Strindbergs spektakulärt underhållande snarare än subtilt raffinerade stycke var en spännande kontrast och förmodligen en lektion i vad man kan men inte bör göra med sin gitarr.

 

De bägge musikerna turades om att lättsamt och humoristiskt presentera sin repertoar; ibland kanske lite omständligt och didaktiskt i överkant men definitivt proffsigt och engagerande. Sammanfattningsvis succé alltså!


Philadelphia Citypaper, 2008-01-13

"...so precise and delighted...everybody in the room grinned too"

(On TheGothenburgCombos performance at the APAP-conference in New York, 2008-01-12)

 

The Gothenburg Combo was charming, two classical guitarists so precise and delighted with what they were doing, everybody in the room grinned, too. Hearing Strindberg and Steve Reich played next to Debussy's "The Golliwogg's Cake Walk"-all on nothing more than two acoustic guitars is a real ear-stretcher.


Frouwien Schoonhoven, Gitaarsalon, 2007-12-17

"...met een intensiteit die zeldzaam is."

Muisstil en roerloos zit het publiek tijdens het concert van de twee Zweden Thomas en David. Jonge begaafde gitaristen die geen steek laten vallen. Met het gespeelde repertoire bieden ze een variëteit aan stijlen en technieken. Alle stukken worden gespeeld met een intensiteit die zeldzaam is. Na de pauze wordt het publiek verrast door een eigen compositie: Minimal Music. Ragfijne flageoletten veranderden in kabbelende loopjes en springen vervolgens van de ene op de andere gitaar.

 

Alle remmen gaan los in Unnggg van Henrik Strindberg. Tambora, pizzicato, funky klanken en crescendo’s van ppp tot fffffffffff. Iedereen houdt de adem in tot de laatste toon weggedreven is. Het daverend applaus barst los en ze komen niet weg voor ze twee toegiften gegeven hebben. Hun bijzondere manier van voordragen komt door de wijze waarop ze hun stukken instuderen. Niet met de bladmuziek naar huis en oefenen, maar samen eerst de melodie zingen, tot ze de essentie van het stuk te pakken hebben. Daarna ter plekke instuderen, om eerst de melodische lijn in het geheel te plaatsen. Het resultaat is meeslepend en muzikaal. Na een tournee van 64 concerten in Europa en China, gaan ze weer naar Zweden terug.


Peter Päffgen, Gitarre und Laute, 2007-12-14

"...CD empfiehlt sie sehr furmusikalische Entdeckungsreisen."

Die GothenburgCombo spielt zwei werke von Steve Reich, das aufregende "Nagoya Guitars" fur zwei Gitarren bearbeitet von David Tannenbaum (im Original ist fur zwei Marimbas) und den Klassiker "Phase" von 1967. Die eben beschriebenen Techniken findet man hier in Reinkultur wieder-vor allem bei "Phase", wo beide Gitarristen ein sehr kurze Phrase ständig wiederholen und sich dabei in kaum markbarem Tempo voneinander entfernen bis neue Bilder und neue Klangmuster enststehen...das ist ein fazinierendes Spiel, wenn man als Interpreten und auch als Zuhörer bereit ist, sich darauf einzulassen. Und es ist ausser-ordentlich scwierig, es zu spielen, weil beide Musiker immer geneigt sein werden, sich dem jeweils anderen anzupassen.

 

Wenn sie nicht Steve Reich spielen, verloren sich die Gitarristen in reizvollen Klangwelten, ziemlich zuruckgezogen und einsam, Klangskulpturen nennen sie sie es selbst, was sie hier vorfuhren.

 

Die Schweden David Hansson & Thomas Hansy, die seit dem Jahr 2000 zusammen arbeiten, befassen sich, auch wenn man das annehmen möchte, nicht nur mit zeitgenössicher Musik, sondern haben auch eine CD mit Musik des 19. Jahrhunderts eingespielt...auf Instrumenten der Zeit. Die jetzt vorliegende CD empfiehlt sie sehr fur musikalische Entdeckungsreisen.


Ulf Johansson, Göteborgs-Posten, 2007-05-22

"Akustiska gitarrvandringar som öppnar sinnet."

Med fin Polarpristajming anländer här The Gothenburg Combos platta Soundscapes, där framförallt Steve Reichs tidiga stycke Phase från 1967 står i centrum. Med sina envist upprepade figurer och långsamt verkande fas- och tempoförskjutningar får denna minimalistiska klassiker en ny, mjukare och varmare klang i händerna på de två gitarristerna. Rena schlagerformatet har i jämförelse Reichs Nagoya guitars och Peter Hansens lyriska pärla 12-string noon på 5:05 respektive 7:45. Det är musik som utan andra jämförelser kan föra tankarna till Arvo Pärt, Claude Debussy eller Tinariwens maliska ökenblues.


Magnus Olsson, Svenska Dagbladet, 2007-05-16

"Thomas Hansy och David Hansson leder med sina klassiska gitarrer in lyssnaren i landskap som är lika klara som de är sköna."

Lagom till att Steve Reich kommer för att inhämta Polarpriset släpper gitarrduon The Gothenburg Combo– David Hansson ­ och Thomas Hansy – skivan Soundscapes med musik skriven eller inspirerad av pristagaren. Centralt är Reichverket Phase från 1967. Duon har dragit ned på tempot och det 21 minuter långa stycket har fått ett mjukare uttryck. En del av skärpan faller därmed bort, men skönheten och den hypnotiska verkan är fortfarande stor. Det är lite av Reich upplevd i ett dunbolster, i alla fall i jämförelse med den oerhört distinkta originalinspelningen på två pianon.

 

Men Hansson och Hansy är allt utom sömniga, de tolv tonerna i melodin upprepas med stark koncentration och stort kunnande. När tempot på den ena gitarren långsamt förändras kommer den ur fas med den andra och nya fascinerande mönster och övertoner träder fram. The Gothenburg Combo lyckas och att de sätter egen prägel på stycket talar om ett gott självförtroende, vilket de har all anledning att ha .Phase är ett viktigt stycke i Reichs utveckling. Det var den första musik han skrev för instrument och dessutom den första som kunde framföras live. Tekniken med fasförskjutning hade han använt tidigare, men då med bandinspelningar av röster där en eller flera inspelningar tvingades ur fas när han förändrade hastighet genom att bland annat trycka med tummen på banden.

 

Även om hela Soundscapes präglas av en minimalistisk känsla finns variation. Och den framförs virtuost, både mjukt och distinkt. Med de klassiska gitarrerna leder duon in lyssnaren i ljudliga landskap som är lika klara som de är sköna.

 

Duon kommer även att spela vid Polarprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm den 21 maj.


Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten, 2007-05-23

"Om någon fått för sig att "klassisk" gitarrmusik är tråkig är det här ett botemedel i toppklass..."

Minimalism för gitarrduo-hur låter det? Rätt häftigt på papperet om ni frågar mig, och ännu häftigare blir det när man lyssnar. The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy) har gjort en skiva som formar sig till en hyllning till årets Polarpristagare Steve Reich. Huvudnumret på skivan är Reichs Phase i transkription för gitarr. Det berömda stycket fungerar utmärkt i den här versionen; gitarrerna skapar en spännande klangvärld i de små men distinkta förskjutningarna genom de dryga 20 minuterna

 

Ytterligare ett Reichverk ingår, i övrigt har Andreas Eklöf, Peter Hansen, Fredric Bergström och duon själv bidragit med material. Om någon fått för sig att "klassisk" gitarrmusik är tråkig är det här ett botemedel i toppklass-alla stycken har något intressant att bidra med, och Hansson och Hansy spelar sällsamt väl.


Mikael Bengtsson, Norra Västerbottens Tidning, 2007-10-16

"...en sprakande och sprudlande uppvisning i gitarrkonstens högre skola."

På sin nya cd "Soundscapes" hyllar gitarrduon The Gothenburg Combo (David Hansson och Thomas Hansy) en av vår tids viktigaste och mest inflytelserika kompositörer, den amerikanske minimalisten Steve Reich, som i våras delade Polarpriset med Sonny Rollins. Två Steve Reich-kompositioner och ytterligare fyra i hans anda. Det finns en lätthet, en renhet, en tydlighet och en enkelhet i The Gothenburg Combos förhållningssätt till Reich och hans musik. Vilket i sin tur ger den rytmiska komplexiteten och de melodiska mönstrena mjukhet och värme. Det är stort, det är en sprakande och sprudlande uppvisning i gitarrkonstens högre skola.


Birgitta Johansson, Svenska Dagbladet, 2007-04-25

"...dynamisk och mycket stark musikalisk performance."

(Om föreställningen "Radio Noir" med Cinnober Teater)

 

Radio Noir anspelar på den antika myten om sirenerna, som med sin förföriska sång lockade skeppen i kvav och sjöfararna i döden. I denna moderna version är det en nattpratare i radio som står för den dödliga sången.

 

Lyrikern och dramatikern Albert Ostermaier som skrivit texten räknas till Tysklands mest nyskapande författare. Det är första gången hans dramatik sätts upp i Sverige. Radio Noir är ett stycke suggestiv, mörkt desperat och samtidigt vacker poesi med en samhällskritisk klangbotten. Den är den vällagda grunden till en dynamisk och mycket stark musikalisk performance. Partenope är en dekadent djävulsfigur, kvinna men med androgyna drag som kryper fram ur radiostudions underjord. Denna ambivalenta karaktär skiftar ständigt färg: I ena stunden en Mefistofeles, i nästa en glittrande megastjärna. Strax därefter får hon drag av gycklande estradör för att sedan bli mjuk och lockande och slutligen ensam och övergiven.

 

Skådespelaren Pelle Bolander har publiken helt i sin hand. Repliker tycks växa ur varandra som blev de uppfunna i stunden. Han levererar dem med intensitet och lyckas bevara en distinkt diktion. Tempo och styrka växlar från nedtonat lugn till våldsam frenesi. Med närvaro och koncentration spelar han ut mot publiken och låter sin moderna siren förföra och förfära. Röst, mimik och kroppsspråk frammanar bilder ur textens poetiska svärta. Pelle Bolander målar upp sekvenser av storstad i natten; ödsliga motorvägar; sjaskiga barer; ensamma människor, vilse i desperation och kyla flimrar förbi. Radiodemonen vill skapa ett ”nattens avantgarde” som bränner ned och förintar med livet som insats. I direktsändning vill Partenope göra konst av destruktiviteten och erbjuda den ultimata kicken i en meningslös ordning. Hon ömsom smeker och hotar sin lyssnare i en verbal våldtäkt.

 

David Hanssons och Thomas Hansys harmoniska gitarrmusik av Bach, Brahms och Beethoven bildar en ironisk kontrast till monologens bisarra tragikomik. Ibland får den träda i förgrunden och dominera. Scenbilden är som en optisk synvilla. Fondväggen går att se som ett kantställt golv där ett svart hål är mörkerfigurens gryt. Betraktar man den som vägg blir det mörka hålet en ugn som för tankarna till förbränning och förintelse. Cinnober teater utmärker sig med förmågan att hitta nya, intressanta och bra texter som omsätts till konstnärligt egensinniga helheter. Radio Noir är inget undantag. Så vitt jag kan se ges bara några få föreställningar i Teater Aktörs lokaler. Förhoppningsvis blir det fler, så att många får se denna lysande iscensättning.


Erik Augustin Palm, Lira Musikmagasin, 2007-09-01

"..denna smått fantastiska skiva."

Gitarrvirtuoserna David Hansson och Thomas Hansy gör med Soundscapes en vidareutvecklande hyllning till den minimalistiska konstmusikens mästare, Steve Reich, som vann Polarpriset i våras. Albumet är centrerat kring de två grandiosa Reichverken Nagoya Guitars och Phase, men hela inspelningen-som också består av både egna och andras kompositioner-andas Steve Reich ut i varje strängplockande fingerspets.

 

Det ligger något avvärjande i att tolka Reich på två nylonsträngade gitarrer. Det blir lite av ett bortfilande av udden från originalens intensiva kantighet. Kvar ligger musikens repetitiva skönhet och dess nästintill hypnotiska effekt. Det inledande, egenkomponerade stycket Everything's Alright Forever, låter som ett porlande, solskensindränkt uppvaknande och leder på ett idealiskt sätt in lyssnaren i skivans suggestiva atmosfär.

 

Även om Reich hela tiden är en konnotation i tonerna, är det Hansson och Hansy själva som helt ska ta åt sig äran av denna smått fantastiska skiva. Det varsamma framförande som de har valt att kanalisera Reichs arv i är en njutning att få ta del av. Och duons tekniska briljans är påfallande, inte minst under den stilmässigt typiska fasförskjutningen på Phase.

 

TheGothenburgCombo älskar Steve Reich, det är ett som är säkert. Men de har ändå tagit sig an Eklöfs drömskt svävande Friday, Hansens bitterljuvt romantiska gitarrepos 12-string noon samt Bergströms lätt dissonanta och avvaktande The combo song, med samma frisinnade vördnad som vore det Reichs verk. Repetitiva toner som tål att spelas på repeat.


Mårten Josjö, Nutida Musik/Tritonus, 2007-12-01

"...ljudvärldar som känns både fräschaoch tidlösa."

TheGothenburgCombos Soundscapes kom ut i våras och har alltsedan dess rosats i diverse media. Det är lätt att förstå att man vill omfamna en dylik dynamisk duo. Thomas Hansy och David Hansson är unga, virtuosa och snygga, de har en stark strävan att kommunicera och de har en uttalad pop/rockestetik, både i framtoning och framförande och i val av repertoar. De har blivit erkända både som extrovert punkperformancegrupp och tidstrogna uttolkare av romantisk musik. Men Soundscapes visar en annan klang- och tillståndsbaserad ambientsida.

 

Här representeras den av Steve Reich-transkriptioner omgivna av egen och andras originalmusik inspirerad av Reich-traditionen. Med Combons förhållningssätt är minimalismen en perfekt miljö att verka i. Den är pulsbaserad, repetitiv och direkt i uttrycket. Den kräver inte ett koncentrerat cerebralt lyssnande som mycket nutida musik gör utan kan uppfattas fysiskt som pop eller till och med som bakgrundsmusik. Tonspråket är diatoniskt och genomskinligt. Det är också fråga om en utstuderad livemusik i och med att både publikens perception och konsertlokalens akustik är integerade beståndsdelar. Musiken är inte komplett innan den får resonans både i rummet och i åhöraren.

 

Duon kopplar ett musikantiskt grepp om Steve Reich. Phase ger de sig på som en Glenn Gould; de sänker tempot betydligt ochn plockar fram de understämmor fasförskjutningen skapar och som tydliggörs genom "nerpitchningen" och de ringande strängarna. Nackdelen är en speltid på dryga 20 minuter, men det brukar man ju få ta i den här typen av musik. Combons tolkningar och instrument ger annars ett humant fokus snarare än ett maskinellt. Den levande gitarrtonen frigör musiken från dess inbyggda torra, objektiva mekanik. I Nagoya Guitars blir pentatoniken mer bluesig funk än orientalisk ritual. Här är också omskrivningen från marimba till gitarr kongenial. Jag har hört slagverkare göra det omvända; framföra gitarrmusik på marimba, och de båda instrumenten delar både register, klangfärg och en särskild mjukhet i tonen.

 

Reichs musik har en karaktär av spelstämmor som gör att den gärna låter sig transkriberas. Det ligger också i linje med hans metodik att testa andra sättningar och se/höra vad som händer, till exempel när marimba och bongo spelar samma noter i Drumming.

 

Just duo måste vara det optimala formatet för gitarrmusik. Det möjliggör klanger och strukturer som på sologitarr är superknivigt och låter superknivigt. Samspelssituationen inbjuder dessutom till musikanteri, samtidigt som den intimitet som gitarrmusik förmedlar finns kvar. På Soundscapes finns flera ljudvärldar som känns både fräscha och tidlösa. I egna alstret Everything's Alright Forever frammanar de kvasielektroniska texturer, som framfiltrerade diatoniska kluster eller bearbetade vindklockor. Genom att utnyttja möjligheten för vänster och höger hand att utföra separata stämmor skapas en flerdimensionell överlagring. Det är verkligen snyggt och ger mersmak på Combo-kompositioner.

 

Peter Hansens Brian Eno-doftande hyllning till bluesmannen Duane Allman med stillsam fingerpicking i lyxharmonik har fiffiga skordaturer som ger ett pianistiskt/harpistiskt sound. På en gång idiomatiskt och sällan hört i dessa sammanhang. I en inåtvänd omstuvning av The Cures Friday I'm in Love gör Andreas Eklöf rytmiska förskjutningar i Reichs anda. Det ger en gungflykänsla under den tonala förgrunden och släcker den kitschlampa som börjar blinka vid konstmusik byggd på rockförlagor. The Combo Song av Fredric Bergström avrundar som ett extranummer; en uttrycksfull jazzballad utan ord.


Anders Thuresson, Göteborgs fria tidning, 2007-05-03

"...det är en ren fröjd att vara publik."

Det finns en berömd sorgedikt av den brittiske poeten WH Auden som jag osökt kommer att tänka på efter Cinnobers föreställning av Albert Ostermaiers pjäs Radio Noir. Programbladet vill påminna om styckets förebild i antikens, kanske främst Odysseus lockande sirener men Audens dikt skulle mycket väl, uppskruvad några tusen varv, fungera minst lika bra. Så här lyder en av verserna: The stars are not wanted now: put out everyone; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood. For nothing now can ever come to any good.

 

Pelle Bolander spelar sirenen Partenope som vore han ensam radio - eller TV-pratare i natten. En destruktiv och intensivt självföraktande monolog om livets totala meningslöshet interfolieras av dödslängtan, efter en fullständig kollaps, efter ett frivilligt fritt fall från någon av storstadens mörklagda balkonger. Bolander, som jag aldrig sett så makalöst bra som här, ackompanjeras av The Gothenburg Combo, två gitarrvirtuoser, som likt skådespelaren själv, både ger och tar i spelets lidelsefullt drivna tempo, och med samma glödande passion.

 

Långsamt, som svarta skyar, betar sig sorgen allt djupare in bland monologens skevande cynismer och låter oss se världens grymheter samlas i en och samma människas desperata vädjan till oss alla att svävande låta oss falla från hustaken. Men mellan raderna kan man alltmer ana en djup personlig saknad, en obotlig kärlekssorg som inte kan övervinnas på annat vis än med livets definitiva och oåterkalleliga slut.

 

Som om musiken fördjupar både personen och skeendet manar gitarrerna fram klanger av Debussy, Rossini, Beethoven, Bach, Brahms, de Falla, med flera stora kompositörer, under och över och genom monologens rikedom av känslomättade uttryck. Bolanders starkt fysiska scennärvaro lyfts av instrumentens lika furiöst spelade som ömsint plockade anslag. Musikernas utspel är lika lyhört närlyssnande till skådespelarens uttryck som tvärtom; det är en ren fröjd att vara publik.

 

Den föreställning som jag bevittnade skulle egentligen ha varit den sista men det verkar faktiskt som om den kommer att få en chans att spelas ytterligare några gånger till hösten. Så håll utkik; få föreställningar är värda så mycket att vänta på som denna.


Iva Åberg, nummer.se, 2007-04-23

"...ett teamwork av sällan skådat slag!"

Albert Ostermaier har hittills varit ett okänt namn för den svenska teaterpubliken. Firad i Tyskland och på de europeiska scenerna har han nu nått våra breddgrader. Det är Cinnober Teaters förtjänst. Teatern som programmatiskt arbetar med ny samtidsdramatik har med hans Radio Noir återigen lyckats med en fullträff.

 

Författaren är kanske framförallt känd som poet. Och visst är hans dramatiska text mycket litterär, bildrik, svällande,

kompakt i uttrycket men inte desto mindre levande. Som han själv sagt i en intervju: ”det finns en inbyggd dramatik

även i poesins språk”. Scenen är enkel. Svartvit med ett fykantigt hål i en fyrkantig vit fond. Här gör en antik myt resonansbotten för en modern

berättelse om våra liv i en marknadsanpassad värld. Likt antikens sirener som lockade sjöfararna med sin sköna sång försöker Partenope, en nutida ensam radiopratare på en nattlig musikkanal, att med ord locka till sig nattens lyssnare. Vi uppmanas att göra uppror mot den existentiella belägenhet vi försatt oss i, men vår oförmåga till handling leder till undergång.

 

Det är briljant gjort. Pelle Bolander som i den enda talrollen låter en aldrig sinande ström av ord välla fram med en förförisk suggestion som fångar varje skiftning. Från de behärskade tonfallen i början över en raljerande överlägsenhet och så småningom vädjan och besvärjelser på vägen mot det oåterkalleliga slutet. Detta i ett suveränt samspel med David Hanssons och Thomas Hansys gitarrer. Musik, text och kroppsspråk ingår här en symbios som på ett maximalt sätt lyfter fram pjäsens innehåll. Tillsammans med scenografin och ljuset är föreställningen ett teamwork av sällan skådat slag!


Bernt Carlsson, Länstidningen, Jämtland, 2006-10-02

"Deras hypnotiska och uttrycksfulla samspel fängslar lika mycket som den musik de framför"

Många hade sökt sig till Birka där duon hade gett seminarium på fredagen och sedan konserterade på lördagseftermiddagen i den luftiga ljushallen. En lokal med ledighet och elegans, ljus och intimitet där man kom nära musiken. The Gothenburg Combo består av gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy. De är i världsklass. För två år sedan segrade de i den internationella tävlingen för gitarrduos i Frankrike.

De tog även publikpriset för bästa scenframträdande. Man förstår det när man upplever dem live. Deras hypnotiska och uttrycksfulla samspel fängslar lika mycket som den musik de framför. Riv och klös och hög potens hade inledningen i lördags i Manuel de Fallas "Danza Espanola no 1". Inspirerat, rymiskt och dansant.

En mer poetisk flirt mellan gitarrerna var "Cordoba" av Albeniz. Helsynkront spel i såväl känsla som teknik. Eldiga virvlar i de Fallas "Farrucca". Duon framförde också transkriptioner på kända verk som Debussys pianostycke "Claire de lune" och Rossinis orkesterverk "Ouvertyr till Barberaren". Det förstnämnda ömt och eteriskt passande för gitarrerna medan Rossini knappast kom till sin rätt i den knappa instrumenteringen.

 

Magi skapade det specialskrivna verket "The Combo Song" av Fredric Bergström (f 1975). Ett modernt regndroppspreludium med impressionistisk klangvärld. Ursinnigare var Tony Blomdahls (f 1972) "SETS". Hårdhänta slag mot strängar och klanglådor och orgiastiska malande urladdningar. En virtous konsert med stark fysisk närvaro. The Gothenburg Combo ger i veckan också skolkonserter i länet.


Sebastian Pantel, Nordische Musik, 2006-07-09

"...so frisch und unverbraucht zu Gehör wie man es selten hört."

Zwei Schweden in Bayern: Wohin das führen kann, zeigt die erste CD des jungen schwedischen Gitarrenduos The Gothenburg Combo. Der Gitarrenbauer Hermann Hauser III lud Thomas Hansy und David Hansson zu sich nach Reisbach ein und stellte ihnen für die Aufnahme der CD zwei historische Instrumente zur Verfügung. Auf diesen bringt das Duo »HAUSMUSIK« aus dem Wien des 19. Jahrhunderts so frisch und unverbraucht zu Gehör, wie man es selten hört. Spielenergie, ein bisschen Improvisation, gute Ohren für Klang und Zusammenspiel, und das alles auf einer Aufnahme, die den weichen, durchaus eigenwilligen Klang der beiden Instrumente nicht glattzubügeln versucht, ebenso wenig wie Nebengeräusche und kleine Unsauberkeiten, die zum Charakter der Gitarren dazugehören.

 

Ein bisschen schmelzend melancholisch klingen Mertz' »Trauerlieder«, brillant strahlend und ein ironisch die skurrile Bearbeitung der Ouvertüre zum »Barbier von Sevilla« von Rossini. Das alles ist bewusst nicht bis ins musikalische Detail historisch korrekt nachgebaut, aber dafür aus der heutigen Zeit neu erforscht und gerade deshalb so lebendig. Trotz der nicht gerade breitentauglichen Besetzung ist dies eine CD, die man sich anhören sollte – und sei es, um sich wie in den guten alten Biedermeier-Zeiten eine kleine, feine Combo zur »Hausmusik« ins heimische Wohnzimmer zu holen.


David Isaacs, Long Beach Classical Guitar Society, 2006-06-07

"TheGothenburgCombo provides the ideal concert and complete package."

"TheGothenburgCombo provides the ideal concert and complete package. From their charming banter to their immaculate technical prowess to their enormous dynamic contrasts to their impassioned musicality to their imaginative, diverse program choices, TheGothenburgCombo need to be heard."


Rolf Haglund, Borås Tidning, 2005-11-11

"...enorm dynamisk nyanseringsförmåga och ett läckert, finurligt musikanteri."

Gitarrduon The Gothenburg Combo gjorde ny succé inför 100-hövdad publik i Borås på onsdagskvällen.Succéerna är lätta att förklara. Duon väljer färgstark musik, känd nog för att alla ska inse hur briljant den spelas, och okänd nog att överraska med sällan hörda klangliga finesser.

 

Första klassiska avdelningen, lite spanskt, lite impressionism, lite elegant 1800-tal och en smått otrolig klangfantasi över Rossinis Barberar-uvertyr, gav elegansen ett nytt ansikte. Det har rader av nya svenska tonsättare också insett.

 

Den nu femåriga duon har alltså fått högar av ny musik skriven för sig - och sin egenart, det vill säga fläckfri teknik, enorm dynamisk nyanseringsförmåga och ett läckert, finurligt musikanteri.Staffan Mossenmark visade hela sin repertoar av klangidéer - och att han kan skriva seriöst och effektivt. Peter Hansen vädrade sin känsla för Satie-inspirerad tapetmusik - vacker, med inlindad bitterhet i sötman. Och slagnumret genom duons hela karriär, Henrik Strindbergs aningen ytliga men hejdlösa effektkatalog i Unnggg, är både rolig, lättillgänglig och frän.

Fast sötman och effektfullheten i Carullis 1800-talsserenad tog priset. Tre extra Bach-kanon fulländade känslan av mer än gott hantverk och en fläckfri yta.


Katarina Hansson , Östersunds-Posten, 2005-10-03

"Gitarrvirtuoser som gjorde allt rätt."

Gitarrduon, The Gothenburg Combo, bestående av David Hansson och Thomas Hansy uppträdde under lördagen på Gamla Teatern i Östersund. Och de imponerade stort. David Hansson och Thomas Hansy gick raka vägen in i musiken och den totala koncentrationens värld - från den allra första inledande tonen tills att sista vibrationen ebbat ut ur det mänskligt hörbara. Varje liten ljudsekvens blev till det viktigaste i den exakta stunden som i sin tur gav en helhet som inte kan klassas som mindre än total framgång.

 

Repertoaren bestod av verk från 1800-talet och framåt. De flesta framfördes efter arrangemang av duon själva. Ouvertyr till Barberaren i Sevilla av Rossini var ett lysande exempel på musikernas starka kommunikation och framfördes som ett arrangemang av Gothenburg Combo själva och Mauro Giuliani.

 

Mot slutet visades också prov på musikernas bredd. Henrik Strindbergs Unnggg från 1985 var nämligen raka motsatsen till de inledande klassiska spanska verken av De Falla och Isaac Albeniz. Unnggg spelades från "fel sida", med bluesstämd gitarr och sekvenser av både rock´n-roll och flamenco. Nästan så man tyckte lite synd om gitarrerna. Men imponerande var det. Men teknikalitet och precision i sig kan aldrig verka ensam när det gäller att leverera musik när den är som bäst. Det krävs minst lika mycket engagemang, lyhördhet, koncentration och ingivelse i musiken.

 

Finns alla bitarna med under konserten blir det helt enkelt väldigt bra.


Leif A Jansson, Jönköpings-Posten, 2005-08-30

"TheGothenburgCombo är ett unikt fenomen i svenskt musikliv."

"...men inte kunde jag tro att två gitarrer skulle kunna erbjuda så omväxlande musik. Igår fick vi vara med om en konsert utöver det vanliga.

 

TheGothenburgCombo är ett unikt fenomen i svenskt musikliv. Två unga musiker som naturligtvis spelar utsökt. Men dessutom kan förmedla sin glädje i att musicera genom en ovanligt stark scennärvaro. TheGothenburgCombo består av gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy som även presenterade programmet på ett chosefritt sätt.

 

Naturligtvis blev det spansk musik. DeFalla fick både inleda och avsluta. Cordoba av Isaac Albeniz blev en rysare där de båda visade ett utsökt samspel efter sina fem år som duo. Rossini-ouvertyren för två gitarrer blev dock ganska besynnerlig. Både Segovia och Jimi Hendrix ande svävade annars över konserten. Staffan Mossenmark, som även skrivit musik för HD-cyklar i mängd, hade tillägnat duon där slidegitarr och sång för full hals exekverades innan musiken försvann ut i det kosmos där rymdskepp dockas.

 

Ett närmast minimalistiskt stycke av Peter Hansen blev till en vemodig hyllning till en vit bluesartist. En utsökt framförd Serenad av Carulli blev även den en stark behållning från en suggestiv och rolig konsert där gitarrens alla olika spelarter fanns med."


Sara Norling, Dagens nyheter, 2005-02-03

"Garagerock för klassiska gitarrister."

Total rock n´roll eller jättevackert. Sådana "låtar" vill gitarrduon The Gothenburg Combo (Thomas Hansy, David Hansson) helst ha. Med ena foten i klassisk spansk repertoar och den andra i ny konstmusik, jazz och pop spelar de med en attityd som är mer rockscen än andäktig konsertsal. Även på ett ställe som Konstakademien.

 

"Vi vill varna för att det förekommer svaga ljudnivåer i det här stycket" annonserar duon inför Fredric Bergstöms spröda "The Combo Song" som nog måste sorteras under jättevackert, medan "SETS" av Tony Blomdahl är ett skräpigt manglande. Tänk garagerock för klassiska gitarrister.

 

Allvarligare är Peter Hansens "12 string noon" och Cristian Marinas "Tandem", båda uruppföranden. Hansens stycke är ett cirklande, ljust vemod som försiktigt glesnar och tätnar och som börjar redan medan publiken tar plats efter paus. Stämningsmusik och i linje med Hansens tankar om att det är okej med musik som bakgrund. Marinas "Tandem" bygger på skarpare kontraster mellan hårt ackordspel och nästan jazzigt plockande slingor, men förblir trots formsäkerheten en aning anonymt.

 

Duon hinner också med att ge Steve Reichs minimalistklassiker "Phase" en lågmält, nyanserad behandling innan de avslutar med Lars Carlsons "Further" som bygger på fyra gånger fyrtio takter datorkomponerad techno med mottot hämtat från en välkänd tysk chokladkaka: "Quadratisch. Praktisch. Gut." På två akustiska gitarrer blir det både effektivt rytmmaskineri och banal fyrkantighet.


PM Jönsson, Göteborgs-Posten, 2004-08-23

"...en sprakande gitarruppvisning..."

"...GothenburgCombo gjorde en kort och sprakande gitarruppvisning som både landade i spansk klassisk gitarr och egenkomponerade kompositioner med halsbrytande temposkiftningar."


Jenny Högström, Göteborgs-Posten, 2004-03-06

Ord som ljud

På Pusterviks bländvita scen ligger fyra vita män i vita kostymer på fyra vita, kistliknande lådor. De talar rakt ut i luften. De talar i mun på varandra. Ovanför deras huvuden svänger fyra mikrofoner fram och tillbaka- i otakt med talet, som efter hand synkroniseras och tystnar.

Så inleds "wOrd", andra delen i ett samarbete mellan konstmusikanterna TheGothenburgCombos ljudande gitarrer och andra uttrycksformer. Poeten Fredrik Nyberg och ljudkonstären Lars Carlsson har inkallats för en föreställning kring ord. Ord som ord och ord som ljud.

 

Referenserna är redan droppade: Åke Hodell och 60-talets konkreta laborerande med text, bild, ljud och uppförande. Scenen påminner också om ett laboratorium, de vita lådorna om arbetsbänkar. Som Humle och Dumle i samma person sitter Nyberg mitt i sin verkstad och harklar sig kryptiskt. Samtidigt som han läser om "förhårdnaderna i språket" far de ut ur munnen, genom mikrofon och ljudanläggning och träffar våra öron.

 

När ordet "språket" samplas av laptopmaestron, loopas och omvandlas till en dissonant och distad kör, är kvällens ämne givet. Understruket och iscensatt. På så vis är wOrd en ljudlig motsvarighet till Apollinaires calligrammes, men här utgörs dikten av ljud (inte bild), samtidigt som den beskriver ljud (sig själv). Så beskriver dikten stämbandens, gitarrsträngarnas och de elektroniska vågornas vibrationer som härmas, repeteras och förskjuts. Ordet "hjärtslag" besvarar beatet. Gitarrerna konverserar. Korrumperar.

 

Det är inte första gången som Nyberg och TheGothenburgCombo ägnar sig åt gränsöverskridande samarbeten. Att det gått inflation i sådant, kan knappast ha undgått någon. Men här är wOrd ett undantag. Det är helt enkelt ett samarbete där de skilda uttrycksformerna lyckas med att både lyfta fram, störa och förstärka varandra. Letar man efter handling eller innehåll i någon annan mening, göre man sig nog icke besvär.


Fride Jansson, Sörmlands Nyheter, 2003-08-20

Kammarmusik som slår knockout!

"...Och programmen har varit tillräckligt omväxlande och haft sin egen stil och känsloladdning. Så även de tre sista.

Humor och överraskningar var en sida hos de ungdomligt och göteborgskt spontana gitarristerna Thomas Hansy och David Hansson på lördagseftermiddagen. Vad de gjorde? Det tänker jag inte avslöja.

Men som tur är har vi sörmlänningar chansen tre gånger till i augusti, bland annat i Nyköping, att uppleva The Gothenburg Combo, som de lämpligt tufft kallar sig.

 

Ta den chansen! Styckena av Albéniz och de Falla slog knockout med dynamik och samspel. Debussys ”Arabesque” var skiraste ömhet och ”Barberar-uvertyren” så där kittlande nära det avsiktligt överdrivna, eller vulgära som de själva sade. Här var de ännu inte helt överens, när de nu framförde den för första gången, men annars satt allt utantill med klockren precision. Otroligt! Och de hade smittande roligt när de spelade – dessutom!

 

Bäst av allt var kanske att deras moderna stycken var så spännande och roliga att höra: fullt röj och rytmiska förskjutningar (Tony Blomdahl) men också de svagaste klangvariationer (Fredric Bergström) och japanskt minimalistiska upprepningar (Steve Reich). Och så det obeskrivligt roliga med ungefär ”för mycket av allt” i Henrik Strindbergs stycke ”Unnggg”. Härligt! Tänk så stillsamt de sedan varvade ner med några kanons av Bach – för själens ro."


Rolf Haglund, Borås Tidning, 2002-09-26

"...snart världsnamn om nån rättvisa finns."

"...På tisdagen hade hon gjort ett fynd, gitarrduon Gothenburg Combo. Thomas Hansy och David Hansson är båda i 25-årsåldern, snart världsnamn om nån rättvisa finns. De har redan fått pris i en internationell tävling i Bubenreuth i Tyskland följt av en succéturné. I vår kommer en CD med 1800-talsmusik på tidstrogna instrument som Segovias mästerbyggare Hermann Hauser spontant erbjudit ur sin privatsamling.

Att höra duon, även i stimmig foajémiljö, var imponerande. Tätheten, ett samspel och en musikalitet som söker sin like, fungerade trots att musikerna näppeligen hörde varann.

 

Efter upptakten med kända toner, ur Fallas orkesterstycke La vida breve, arrangerat av Emilio Pujol, fick vi tre prov på de tvås egen väl så imponerande förmåga att arrangera till en Gothenburg Combo-säregen stil i läckraste klangschattering - i Fallas Farnuca, Debussys första Arabesque och som extranummer, och dagens clou, Albeniz Cordoba med en helt utsökt koralklang.

 

Några modernistiska verk bjöd finesser av annat slag, minimalism av Steve Reich-typ i Nagoya Guitars, kubansk gitarrlyrik i Leo Brouwers Micro Piezas 3&4 och en teknikorgie med omstämning till nästan kvartstonseffekt under pågående spel och hisnande bottleneckglissandon i Henrik Strindbergs Unnggg.

Ändå tog klangkänslan i mer traditionella stycken än djupare, en ny sorts kammarmusik som fångar upp möjligheter av det slag Mats Persson och Kristine Scholz funnit i sitt pianospel. Som så många andra unga konstnärer ser de nya möjligheter genom att möta traditionen från nytt, okänt håll."


Augsburger Allgemeine, 2001-10-29

Gags und Perfektion auf den Punkt gebracht

Haunsheim WaN. Als würdiger Abschluss der 12. Kulturtage des Landkreises Dillingen 2001 präsentierte „The Gothenburg Combo“ aus Schweden im Festsaal des Schlosses Haunsheim ein Programm, in dem neben perfekten musikalischen Interpretationen vor allem die eingestreuten Showelemente überraschten.

 

Beginnt ein Gitarrenkonzert mit einer abgerissenen Saite und -– nachdem ein Ersatzinstrument geholt wurde – mit einem abgebrochenen Gitarrenhals, so ist dies normalerweise kein gutes Omen. Der durchaus geplante Start-Gag war jedoch Auftakt für einen höchst subtil gestalteten Abend, in dessen Verlauf eine repräsentative Palette der Gitarrenliteratur ausgebreitet wurde. Damit setzte sich das Programm wohltuend von gewohnten „Rundumschlägen“ durch die Stilepochen ab, indem es die Bereiche Renaissance und Barock, Romantik und Moderne in gekonnter Manier verschränkte.

 

John Dowlands witzige „Galliarde“ für eine Gitarre zu vier Händen – die Musiker sitzen dabei hintereinander – bildete zusammen mit einer Bearbeitung des Ricercar aus Bachs „Musikalischem Opfer“ den Start, aus dem auch die drei Zugabe-Kanons entnommen waren, deren feinsinnige und dynamische hochsensible Interpretation aufhorchen ließ.

 

Das Gitarrenduo „The Gothenburg Combo“ wurde von Thomas Hansy und David Hansson vor zwei Jahren in Göteborg gegründet. Konzerte und Festivalauftritten in Schweden und zuletzt ein 2. Platz beim 7. Internationalen Musikwettbewerb in Bubenreuth bei Erlangen machten das kongenitale Ensemble weithin bekannt. Die intime Atmosphäre des Haunsheimer Schloss-Festsaales und die Nähe zum Publikum kam den beiden Musikern sichtbar entgegen.